Zombieland: Double Tap

Att det skulle ta tio innan uppföljaren till Zombieland dök upp var det nog få som trodde. Zombieland (2009) var en perfekt mix av komedi och klassisk zombieskräck och för undertecknad är filmen en av de bättre zombierullarna under 2000-talet. Uppföljaren Zombieland: Double Tap har således lite att leva upp till. Står den pall eller hamnar den i kategorin med filmer som hade gjorts sig bäst utan uppföljare?

I och med att hela världen är infekterad så måste de överlevande människorna hitta en säker plats att hålla till på, ett så kallat safe house. I slutet av föregångaren ryktades det om att nöjesparken Pacific Playland var ett sådant ställe, men med facit i hand var det raka motsatsen. I början på Double Tap agerar Vita Huset i Washington som huvudrollkvartettens safe house, i vilket de har hållit till i under en längre tid. I och med att filmen utspelar sig tio år efter föregångaren har Little Rock (Abigail Breslin) fyllt tonåring och börjat intressera sig för pojkvänner och vill skaffa sig en sådan hellre än att sitta fast med sin familj i Vita Huset. Samtidigt så går Columbus (Jesse Eisenberg) ner på knä och frågar ifall Witchita (Emma Stone) vill gifta sig med honom, och när det hettar till alldeles för mycket tar hon med sig sin lillasyster och sticker. Efter ett par veckor återvänder Witchita och berättar att Little Rock har dragit sin egen väg tillsammans med en kille som hon hade träffat. De tre lämnar Vita Husets lugna och säkra vrå med målet att få hem Little Rock till familjen igen.

Som jag nämnde i ingressen var kombinationen av klassiskt zombievåld och humor väldigt stor bidragande faktor till varför föregående film lyckades så bra. Som regissör hittar vi återigen Ruben Fleischer och han vet hur slipstenen ska dras. Mycket är samma, och det är ju på både gott och dåligt beroende på hur man väljer att se det. Jag väljer att se det som något gott. Introt är snarlikt som i föregångaren – hårdrock spelas samtidigt som zombies i slowmotion fyller bilden. Och ja, det är Metallica som spelas även denna gång (i Zombieland var det For Whom the Bell Tolls). Vilken låt? Det får ni upptäcka själva. Columbus regler får en något större plats än tidigare, ”Zombie Kill of the Week” har blivit ”Zombie Kill of the Year” och flera av skämten refereras det till återigen. Recept på framgång verkar med andra ord vara samma recept som tidigare, fast med några få uppgraderingar.

En fråga jag ställde mig under filmen var: vad hade Zombieland varit utan Woody Harrelsons karaktär Tallahassee? Inte lika hysteriskt rolig i varje fall. Hans ”That’ll do, pig”-farväl i föregångaren är någonting som sent kommer glida ut ur min skalle, och även fast hans onliners inte är fullt så vassa och ihågkomna som i förra filmen så håller han hov ordentligt även här. Men det är trots allt samspelet mellan de fyra som är behållningen. Vi får även två nya karaktärer presenterade för oss som rör om i grytan en aning. En rosaklädd, fnittrig blondin som klarat sig undan alla zombies för att hon har bott i en frys i ett antal år samt Rosario Dawsons karaktär Nevada.

”Ändra aldrig ett vinnande koncept” är ju ett ganska klassiskt uttryck, och det har verkligen Fleischer tagit till vara på. Zombieland uppnådde kultstatus med dessa medel, varför inte fortsätta på samma bana med uppföljaren? Tyvärr kan det nog dela åskådarna där en del vill ha lite nyheter medan andra vill ha det som fungerade så bra tidigare. Jag hamnar lite, lite grann mot mitten, men drar klart och tydligt mot det senare. Det mesta är med som var med i föregående filmen, fast med små, små uppdateringar. T.ex. så har ju veckans zombiemord blivit årets zombiemord, för att nämna ett konkret exempel. Till och med berättarstrukturen är den samma som i föregående film, från början till slut egentligen, och det är väl där jag känner att lite fler förändringar hade kunnat skett. Humor och zombieslakten är densamma, och tur är väl det för det är ju faktiskt dessa filmers absolut största behållning.

Att det skulle ta tio innan uppföljaren till Zombieland dök upp var det nog få som trodde. Zombieland (2009) var en perfekt mix av komedi och klassisk zombieskräck och för undertecknad är filmen en av de bättre zombierullarna under 2000-talet. Uppföljaren Zombieland: Double Tap har således lite att leva upp till. Står den pall eller hamnar den i kategorin med filmer som hade gjorts sig bäst utan uppföljare? I och med att hela världen är infekterad så måste de överlevande människorna hitta en säker plats att hålla till på, ett så kallat safe house. I slutet av föregångaren ryktades det…

Review Overview

Betyg

70

About Kenny Nordgren

En nästan värmlänning som sedan hösten 2014 är bosatt i Kungälv utanför Göteborg. Arbetar till vardags som pedagog på en låg- och mellanstadieskola. I ryggsäcken finns fem år på universitet med studier inom filmvetenskap och historia. Dagdrömmer om att inom en överskådlig framtid få chansen att skriva en doktorsavhandling rörande skräckfilm. Gillar förutom film även fotboll, tv-spel, hårdrock och att laga rolig mat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.