WATCH_DOGS 2

I början av 2014 fick vi äntligen spela det allt för länge efterlängtade hackerspelet Watch Dogs. Allt för länge eftersom när det väl kom var jag helt klart underväldigad av vad jag hade framför mig. Det var inte tråkigt, men det långt ifrån levde upp till hypen och den ganska stela, realistiska grafiska stilen lämnade inget avtryck hos mig. Men nu, med mycket mindre fanfar, kom Watch Dogs 2 ut med härligare miljö och mindre, men inte nödvändigtvis lägre, förväntningar. Kanske är det helt rätt kombination för att spelet ska kännas helt rätt för mig.

Vi har lämnat Aiden Pearce och hans regngråa Chicago för ett soligt och charmigt San Francisco. Jag spelar som Marcus Holloway som är hackergruppen DedSecs nya rekryt. De har tröttnat på den moderna tidens illa dolda övervakningssamhälle och Marcus är fyndet som gör att de till slut kan försöka ge sig på de företagen som tjänar både pengar och förtroende på folks okunnighet. Även om det berättas på ett lite tramsigt och överdrivet sätt är det ett brännande viktigt ämne i denna internetlivets tid och jag blir flera gånger lite chockad över hur hårt de vågar gå åt, bland andra, den uppenbara Google-pastischen Nudle. Det är synd att huvudkaraktärerna, trots den otroliga grafiken och bra röstskådespelet, inte känns särskilt trovärdiga. Ena sekunden interagerar de på ett naturligt sätt och är till och med charmiga, nästa är de oförklarligt okarismatiska fullblodsidioter utan att det ens sätter några spår i berättelsen. Kanske är det så ungdomar beter sig? Det förminskar i vilket fall den faktiska tyngd som finns i det seriösa budskapet spelet försöker leverera.

Spelmässigt rör det sig, som många säkert vet, om vad som för tio år sedan skulle kallats för en GTA-kopia. Jag kan röra mig runt i en hel stad och är fri att göra i princip vad jag vill. Den här vad jag vill-delen är väldigt subjektiv och annorlunda för varje open world spel och i Watch Dogs är det att hacka sig fram genom samhället som är varje spelares största önskan. Just hacking är spelets stora säljpunkt, något som verkligen särskiljer det från GTA, Saints Row och Just Cause; inte för att de spelen inte innehåller hacking, utan snarare för att hacking i Watch Dogs formar spelupplevelsen till något som de spelen inte erbjuder. När som helst i en vald situation kan Marcus ändra sina förutsättningar. Nästan vad som helst i miljöerna kan med två snabba knapptryck hackas: gatljus i en korsning kan alla ändras till gröna, handgranater kan börja sin nedräkning, dörrar kan öppnas, sprängladdningar kan brisera m.m, m.m… Till min hjälp har jag dessutom en radiostyrd bil och en drönare som också kan hjälpa mig i jakten på att hacka allt. Även om de här spelmekanikerna alltid finns till mitt förfogande är det mest under huvuduppdragen som jag verkligen njuter av att använda dem. Att inta en väl övervakad serverbyggnad eller Nudles kontorslandskap är en sann fröjd. När jag misslyckas med ett försök finns det nämligen alltid ett antal andra sätt att försöka på. Kanske passar det mig bättre att använda mig av den radiostyrda bilen just på den här delen? Eller kanske ska jag försöka smyga in med min elpistol som enda vapen? Det enda som faktiskt inte är tillfredsställande är att använda sig av handeldvapen. De är svårkontrollerade och har ingen skön känsla, kanske är det delvis att vapnen inte har någon riktig inverkan på fienderna som gör att känslan av att de är tråkiga. Det finns dock många andra sätt på vilka Marcus kan ha ihjäl sina meningsmotståndare, men det verkar inte ligga DedSecs popularitet i fatet atten av deras ledare extraknäcker som massmördare.

Den andra delen som gett mig mest nöje är online-partierna som bland annat låter mig möta andra spelare som hackar mig eller vice versa. Det är något som plötsligt kan dyka upp och sätta igång en vild jakt genom San Franciscos gator i bara några minuter för att sedan låta mig fortsätta med vad jag än höll på med innan. Det är också tacksamt på det sättet att om jag inte är sugen på att bry mig om det för tillfället kan jag helt enkelt låta den andra spelaren vinna den digitala striden och bara lulla vidare i den underbara Kaliforniensolen.

Detta är, trots att utseendet kanske ger det intrycket, verkligen inte en konkurrent till Grand Theft Auto. Watch Dogs är tydligare en tv-spelsupplevelse än vad Rockstars gangstersimulator har varit de senaste åren och även om berättandet i Watch Dogs 2 inte är mycket mindre tramsigt än i GTA så väcker storyn mycket mer allvarsamma tankar hos mig än vad Rockstar någonsin har gjort. Det är en mindre matig upplevelse men ändå ett spel som jag lätt skulle kunna skjuta in 15-20 timmar i utan att bli trött på det. Något för den där gången när du bara vill spela ett tv-spel, varken mer eller mindre.

I början av 2014 fick vi äntligen spela det allt för länge efterlängtade hackerspelet Watch Dogs. Allt för länge eftersom när det väl kom var jag helt klart underväldigad av vad jag hade framför mig. Det var inte tråkigt, men det långt ifrån levde upp till hypen och den ganska stela, realistiska grafiska stilen lämnade inget avtryck hos mig. Men nu, med mycket mindre fanfar, kom Watch Dogs 2 ut med härligare miljö och mindre, men inte nödvändigtvis lägre, förväntningar. Kanske är det helt rätt kombination för att spelet ska kännas helt rätt för mig. Vi har lämnat Aiden Pearce…

Review Overview

Betyg

70

About Gabriel Hector

Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.