UFC 2

Det är dags att dra på sig tighta badbyxor, kleta vaselin över kindbenen och ge sig in i den åttkantade ringen för närkamp med de bästa närstridskämparna i modern historia.

UFC har de senaste årtionden gått från att vara en relativt ljusskygg källarverksamhet, via eldsjälar som velat göra sporten legitim även i omvärldens ögon, till att idag totalt dominera kampsportsvärlden. Spelutvecklingen har speglat den resan och octagonslagsmål har flyttats från relativt obskyra utvecklare via utmärkta THQ som tyvärr inte längre existerar och bor numera hos sportkungen Electronic Arts.

Mycket kan sägas om EA Sports, men det är sällan direkt dåliga spel de spottar ur sig. Snarare är det vältrimmade och snyggt polerade spel som tilltalar den stora massan. UFC 2 är inte ett undantag. Ur ett rent ytligt perspektiv är det inte mycket kvar att hämta. Atleterna ser nästan läskigt verklighetstrogna ut. Hår, kroppbyggnad, tatueringar, hållning, rörelsemönster, allt återskapas på gränsen till fotorealistiskt.

Det är ett rejält stall med aktiva och inaktiva fighters som bjuds på här. Omslaget pryds av sportens två kanske mest karismatiska och skickliga utövare i dominante Rhonda Rousey och irländske illbattingen Conor McGregor. Ironiskt åkte båda två på däng efter att de presenterats som EAs reklampelare.

conor

Annars tappar spelet tyvärr lite ur ett realistiskt perspektiv när det väl börjar svingas. Alltför ofta känns det som att “halvmissar” släcker lyset och klockrena helt oblockerade släggor, framför allt sparkar mot huvudet, verkar ibland inte påverka motståndaren alls. Överlag är blockandet inte alls lika värdefullt som det borde vara. Ibland känns det som att “veva och blunda” är en lika bra taktik som ett genomtänkt defensiv med noga avvägda motattacker.

Det vägs visserligen upp med att konditionen är viktig. Om du bara vevar kommer du garanterat bli straffad av en mer ekonomisk fighter då dina slag kommer att tappa kraft rätt snabbt. Men tyvärr känns boxningen mer som Rocky än The Fighter.

Väl på mattan hamnar EA i en svår sits. Antingen gör man det ultrarealistiskt och så blir fighten inte alls lika spektakulär för en mindre invigd publik, eller så gör man det lite mer dynamiskt och realistiskt och så tappar man bort realismen och komplexiteten. EA har definitivt tagit den senare vägen och då jag inte är superinsatt i den delen av MMA så kan jag fördelarna med det. Men jag förstår om den riktigt inbitne BJJ-entusiasten får svårt att uppskatta det här.

Ronda

Karriärläget är alltid det första jag ger mig på när det gäller kampsportsspel. Ofta brukar ett upplägg med träning mellan matcher och klättrande från källaren till finrummet utgöra stommen, så är det också här. Genom att klå motståndaren på ett spektakulärt (om än väldigt godtycklig bedömt) sätt får man extra “fans” vilket förlänger karriärens livslängd.

Intjänade erfarenhetspoäng byts sedan mot olika “perks”, till exempel extra vassa armbågar, låg tyngdpunkt eller tunga bensparkar. Det går också att lära sig nya mer avancerade attacker, lyft eller grepp. Däremot sker träningenav de egna färdigheterna som uthållighet och slagsnabbhet enbart via övningar mellan matcherna.

Turligt nog räcker det med en genomförd övning, som snabbt blir rätt sega att traggla, för att sedan kunna simulera en identisk träning med samma resultat. Har du en gång fått ett betyg (A-D och F) i sandsäck får du alltså själv välja om du vill göra om det.

Bisping

Det går rätt fort att klättra i rankerna och om du specialiserar dig på en typ av taktik (jag har provat både renodlad boxning och gubbgnugg med avancerad utstrypning) så går det rätt snabbt att beta sig fram till en topp 20-placering i världen. Sen är det betongstopp för den enspårige.

För precis som på riktigt kräver en elitutövare av MMA precis det som sportens namn skvallrar om, en mixad påse knep. Även om du inte offensivt söker dig till nedtagningar måste du kunna parera motståndarens försök att välta dig. Även om du tycker att slagserier inte är ett vinnande knep måste du lära dig att parera motståndarens virvelvind av knogmackor. Jag gillar upplägget, även om jag tycker att svårighetstrappan blir lite väl brant helt plötsligt.

Bland de övriga spellägena är det knock out mode som får mig att återkomma flest gånger. Ett lika enkelt som tillfredställande upplägg där båda spelare får fem livpluppar som försvinner med mer eller mindre rena träffar. När den sista pluppen ryker är det godnatt på ett nästan alltid extremt spektakulärt sett. Ett av de bästa partyvarianterna i ett fightningspel sedan volleybollen i Tekken 3 på gamla gråa PlayStation-tiden.

Det är dags att dra på sig tighta badbyxor, kleta vaselin över kindbenen och ge sig in i den åttkantade ringen för närkamp med de bästa närstridskämparna i modern historia. UFC har de senaste årtionden gått från att vara en relativt ljusskygg källarverksamhet, via eldsjälar som velat göra sporten legitim även i omvärldens ögon, till att idag totalt dominera kampsportsvärlden. Spelutvecklingen har speglat den resan och octagonslagsmål har flyttats från relativt obskyra utvecklare via utmärkta THQ som tyvärr inte längre existerar och bor numera hos sportkungen Electronic Arts. Mycket kan sägas om EA Sports, men det är sällan direkt dåliga…

Review Overview

Betyg

70

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.