Topplista: Super Mario

Super Mario, Nintendos mustaschprydde rörmokare är väl mest troligt den TV-spelskaraktär som är mest känd världen över, och alla som någon gång har kommit i kontakt med TV-spel i någon form har fått någon sorts relation till honom och spelen han medverkar i. Högst ovanligt vore det annars. Jag själv stiftade bekantskap med honom under 8-bitarstiden när jag var fem år gammal, så han har, om min matematik stämmer, varit en del av mitt liv i drygt 28 år. Här nedan raljerar jag kring vilka tre spel jag anser vara de bästa samt vilka tre som är de sämsta i Nintendos stora följetång. Nostalgi är självklart ett begrepp som spelar stor roll i denna högst personliga ranking. Jag vill dessutom påpeka att ordet ”sämst” här har en annan innebörd än vad man vanligtvis tänker när man hör ordet. Sämst i denna artikel betyder nödvändigtvis inte att spelet i fråga är dåligt, men gör man en topplista så faller det ju naturligt att de spelen som hamnar i botten är sämst i relation med de som hamnar först. Det är inte svårare än så egentligen, men jag vill ändå poängtera att ordet sämst här först och främst betyder mindre bra snarare än att spelet i fråga är dåligt. Med det sagt så är det inte mycket annat att orda om – här nedan kommer de tre bästa och sämsta Super Mario-spelen!

Bäst

3. Super Mario 64 (Nintendo 64)

Här är ett spel som egentligen borde komma högre upp. Kanske rent av väldigt, väldigt högt upp på en lista över bästa spelen någonsin. Anledningen att Super Mario 64 inte gör det är egentligen ganska oklar, men jag tror att det har att göra med att det saknar lite nostalgiskt värde för mig. Att det gör det har nog att göra med att jag aldrig ägde spelet själv, utan lånade det ibland av kompisar som ägde det. För visst var spelet innovativt för sin tid, och 3D-världen som presenteras är inbjudande utan dess like. Spelet i sig banade väg för liknande 3D-spel på Nintendo 64, för övrigt en av mina favoritkonsoler, som exempelvis Donkey Kong 64 och Banjo-Kazooie. Svårighetsgraden är bra, kanske lite väl svårt när man spelade det för första gången som en snorig elvaåring (vill minnas att jag inte fick ett Nintendo 64 förrän 97-98) och variationen på banorna är perfekt. Särskilt Jolly Roger Bay satte sina spår i mig för många år framöver (det kan ni läsa om här). Jag ångrar att jag inte spelade Super Mario 64 tidigare än vad jag gjorde, för när jag väl satte tänderna i det var det ju ”gammalt”, en tolkning som är högst relativ men i och med att jag inte spelade det förrän det nästan var två år gammalt hade det ju hunnit komma ett gäng andra helyllespel som exempelvis Goldeneye 64 och The Legend of Zelda: Ocarina of Time som just då kändes nyare, moderna och fräschare. Dock har Super Mario 64 åldrats väl och när jag körde igång det för ett drygt år sedan så njöt jag i fulla, fulla drag fortfarande.

2. Super Mario Galaxy (Wii)

Min introduktion till Wii var lite haltande. Jag fick aldrig någon konsol första vändan där under hösten/vintern 2006, utan min dök upp först mars/april året där på. Visst, Wii Sports var kul ett tag och The Legend of Zelda: Twiligt Princess var ett gediget spel men som föll på att man var tvungen att sitta och vifta med sin Wii Remote-kontroll (nu kom ju detta även till Gamecube, men jag köpte det bara till Wii) så fort man sköt med sin pilbåge fastnade jag aldrig riktigt för. Det gick aldrig riktigt att ligga ner i soffan som en 182 centimeter lång säck med färskpotatis och bara slappa samtidigt som man spelade, som jag alltid hade gjort och gör fortfarande. Det var först vintern samma år när Super Mario Galaxy släpptes som jag började omfamna konsolen ordentligt, för vilket otroligt intryck spelet i fråga gjorde på mig. Jag var ”hooked” (om vi nu ska använda moderna uttryck) redan från första banan/planeten och höll mig i ett fast grepp spelet ut. Banorna var innovativa till den grad att jag i mitt vuxna liv aldrig gapat lika mycket och ofta likt en semistor fågelholk på grund av att jag tänkte ”wow, vilken häftig bana!” i det närmaste hela tiden. Här används även Wii:s kontroll helt perfekt – det är inte i närheten lika mycket vev och slag som i exempelvis Wii Sports och Twilight Princess. Jag älskar även att spelet, precis som Super Mario 64, har en hubbvärld varifrån man väljer vilka banor/planeter man vill besöka. Jag har, högst märkligt nog, bara lirat detta en enda gång, och det var när det begav sig 2007–2008. Största anledningen till att det inte har blivit någon mer gång är för att jag är rädd för att jag kommer förstöra magin som infann sig där för 12 år sedan av anledningen att spelet har åldrats allt för mycket och inte lika väl som Super Mario 64, men har det inte gjort det och jag finner det i det närmaste lika roligt som det var för tolv år sedan så kanske det sticker upp till en förstaplats…

1. Super Mario World (SNES)

…som innehavs av Super Mario World till SNES. Det är bara så. Det är bara att resa sig upp, klappa händerna och knäböja. Vilket hejdundrande äventyr det här är! Det är i princip lika kul nu som det var när det begav sig under 90-talet. Om jag fick välja ett spel att åter få spela för första gången, i samma ålder som jag var när jag spelade det när det begav sig, så är det Super Mario World. Jag minns att jag hade svårt att lägga ifrån mig handkontrollen – mina föräldrar fick rycka den ur näven på mig när det var dags att äta middag eller sova. Jag och en barndomsvän spelade det olidligt mycket. När vi stack ut för att åka pulka i den halvmeter höga snön som var det året i norra Västra Götaland (jag fick spelet i julklapp) så dröjde det inte allt för många minuter innan vi stack in igen då vi skulle ge den luriga banan på Chocolate Island ett nytt försök. Spelet var trollbindande utan dess like, och de minnesvärda sekvenserna är många. Som till exempel när jag kom till Forest of Illusions och bara gick runt, runt utan att komma vidare (att man kunde klara de banorna med röd färg på olika sätt dröjde innan jag förstod). Eller musiken i tredje världen, Vanilla Dome. Eller Star Road. Ja, minnena är många, nostalgimätaren skyhög och med lite över 20 års perspektiv så är Super Mario World ett otroligt välbalanserat spel med en mysfaktor av sällan skådat slag, och det är då som Nintendo är som allra, allra bäst. Medan Super Mario Galaxy mest troligt inte är lika magiskt när jag återvänder till det i sinom tid så kommer Super Mario World vara det i massa år framöver. Det är jag säker på.              

Sämst

3. Super Mario Bros. (NES)

Detta kanske är lite av en hädelse, och jag kanske måste be om ursäkt på förhand. Så, förlåt för de tår och fötter jag trampar på nu. Med det sagt så måste jag blicka tillbaka till mig själv som fyraåring, för Super Mario Bros. är trots allt det allra första tv-spel jag spelade, även fast det dröjde ett tag innan jag vågade spela själv. Min far brukar ofta återkomma till ”tänk när du satt och tittade när jag spelade första Super Mario, och så fort jag lämnade över kontrollen till dig så gav du den tillbaka till mig lika fort”. Enligt samma uppgiftslämnare hade detta släppt helt plötsligt, för en dag när denne kom in i vardagsrummet så satt jag där och lirade, och detta tv-spelslirande har ju pågått i 28 år nu. Men jag har aldrig haft någon riktigt speciell relation till Super Mario Bros., utan det har mest varit ett roligt och klassiskt spel, inte så mycket mer än så. Självklart har man mycket att tacka detta spel för, både gamers och spelstudios, men bara för det måste man inte hålla det som sitt favoritspel. Betyget för egen del skulle nog bli 7/10 eller 7,5/10, vilket ju skvallrar om att det är ett bra spel, vilket ju för oss tillbaka till början på denna artikel där jag poängterade att spelen på sämsta-delen inte nödvändigtvis behöver vara dåliga. En klassiker, men en bit ifrån mina favoriter med den italienska rörmokaren.  

2. Super Mario Sunshine (Gamecube)

Gamecube är väl inte riktigt den första konsolen man kommer att tänka på när man pratar om Nintendo. Inte undertecknad i varje fall. Visst fanns det en del bra spel, som t.ex. Mario Kart: Double Dash och ett gäng olika Mario Party, men på det stora hela en ganska så intetsägande konsol och tidsera. Detsamma gäller Super Mario Sunshine, som hamnar på min föga smickrande lista över spel jag inte spelat klart (av olika anledningar). Jag ägde det aldrig själv utan lånade det av en bekant, men spelade det bara i ett fåtal timmar innan jag tröttnade och lämnade tillbaka det. Jag förstod mig aldrig på vad grejen var med den där vattensprutan man hade på ryggen hela tiden som spolade bort färg. Tyckte aldrig heller att Isle Delfino var en särskilt inbjudande plats som exempelvis Mushroom Kingdom. Jag har egentligen inte så mycket mer att säga om rörmokarens äventyr på Gamecube eftersom det inte blev så många timmars spelande. Kanske lite orättvis bedömning, men tycker man att ett spel är så pass tråkigt att man lämnar tillbaka det efter ett par timmars spelande talar sitt tydliga språk. Jag menar dock inte att Sunshine är ett dåligt spel, utan jag tyckte det helt enkelt var ganska så tråkigt när jag spelade det. Det står faktiskt här hemma i hyllan, inhandlat för tre år sedan tror jag, så jag ska i sinom tid återvända och bilda mig en ny uppfattning. Just nu dock: näst sämsta Mario-spelet.

1. Super Mario Bros. 2 (NES)

Här är ett spel jag aldrig, någonsin förstått mig på. Nu är väl Super Mario Bros. 2 lite av seriens sorgebarn enligt många, så att jag känner så som jag gör är nog ingen världsomvändande åsikt. När jag växte upp var ju redan detta, föregångaren och Super Mario Bros. 3 (ytterst nära att hamna på bästa-listan) redan släppta, men detta ett spel inte någon i min vänskapskrets ville veta av. Det känns inte som ett Super Mario-spel, precis lika lite som att Zelda II: Adventure of Link känns som ett Zelda-spel. Intressant att andra spelet i båda dessa spelserier sticker ut. Enligt många till det sämre. Visst, det var kul att man kunde välja mellan flera olika karaktärer med olika egenskaper, men nej, detta föll mig aldrig i smaken och i vuxen ålder har jag alltjämt bara testat det ett par minuter innan jag störtat mot konsolen och stängt av. Efter att ha läst på om spelet (i skrivande stund rent av) så var planen från början att det inte skulle vara ett Super Mario-spel, utan ett helt annat spel med helt andra karaktärer, så egentligen är det inte särskilt konstigt att Super Mario-känslan inte infinner sig. Med facit i hand dock är ju spelet ett Super Mario-spel och ska utvärderas därefter, och på min lista kommer det längst ned i botten. Vill inte kalla det för uselt, men bra är det verkligen inte heller.

About Kenny Nordgren

En nästan värmlänning som sedan hösten 2014 är bosatt i Kungälv utanför Göteborg. Arbetar till vardags som pedagog på en låg- och mellanstadieskola. I ryggsäcken finns fem år på universitet med studier inom filmvetenskap och historia. Dagdrömmer om att inom en överskådlig framtid få chansen att skriva en doktorsavhandling rörande skräckfilm. Gillar förutom film även fotboll, tv-spel, hårdrock och att laga rolig mat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.