Tomboy

Laure ska börja i en ny skola eftersom hennes familj har flyttat. Innan skolans fjärde läsår drar igång har hon ett sommarlov framför sig. När hon lär känna nya barn i området presenterar hon sig som Mickäel och barnen är övertygade om att hon är en pojke. Lisa blir till och med kär i Mickäel när han spelar fotboll och mäter styrka med de andra pojkarna.

Det är ett stort ansvar som vilar på den unga skådespelaren Zoé Hérans axlar. Hon är närvarande i varenda scen och det är hennes kroppsspråk och mimik som berättar vad som händer snarare än någon dialog. Den dialogen som förkommer i Tomboy är vardagsnära och har väldigt lite med handlingen att göra eftersom den undviker genusfrågor lika mycket som många föräldrar gör. Om dialogen varit hämtad från någon annan film hade den troligen passerat obemärkt men i Tomboy blir exempelvis ett parti ”Löjliga familjen” en påminnelse om normerna som Laure/Mickäel har svårt att rätta sig efter.

Regissören och manusförfattaren Céline Sciamma har plockat fram det bästa ur Héran och trovärdigheten är hög. Ofta får jag känslan av att hon bara filmat barnens lekar utan att ge några instruktioner. Vad som ligger bakom Laures könsöverskridande experiment förklaras aldrig. Friheten hon upplever som Mickäel när hon leker med pojkarna ligger i fokus och att en romans uppstår mellan honom och Lisa verkar mest vara en bieffekt av Laures frihetslängtan. Men för att en flicka ska få vara med och spela fotboll och leka vilda lekar måste hon vara en pojke och en lersnopp tillverkas inför badningen. Samtidigt visar Laures lillasyster, när hon får reda på Mickäels existens, att hon har andra krav på en storebror än en storasyster. En storebror ska inte backa undan om det blir bråk. Och när det blir bråk blir vuxna inblandade. Så länge ingen blir skadad sätter barnen upp sina egna regler och Laure kan själv välja vem hon vill vara. De vuxna och samhällets normer tränger sig allt närmare när skolstarten närmar sig och någon Mickäel inte finns på i klasslistorna.

När jag var barn visades TV-serien Dårfinkar och dönickar som har en del gemensamt med Tomboy. En drastisk skillnad är att Laure själv väljer sitt alter ego i stället för att som Simone bli misstagen för en pojke. I Dårfinkar och dönickar var det könsöverskridande ett missförstånd som var okej eftersom Simone egentligen inte hade någon längtan efter att vara Simon på riktigt. Laure tar chansen att skapa en ny identitet när hon får nya kompisar och trivs med det. Därför känns filmens sista leende lite förljuget. Jag vill veta vad som hände sedan. Beroende på vilka motiv man hittat hos Laure kan man se slutet som både positivt och negativt.

Tomboy är ett utmärkt alternativ för familjer som vill att barnen ska se någonting annat än tillrättalagda barnfilmer. Den tramsar inte bort ämnet för några enkla skratt och tar sig själv på allvar utan att koppla på de starkaste känslorna när det blir dramatiskt mot slutet. Jag kan inte låta bli att fundera över hur filmen sett ut om den handlat om en pojke som ville spela flicka. Vi har ju ingenting emot att flickor beter sig som pojkar. Det är någonting vi kan förstå eftersom man har så många fördelar som män. Däremot är det ofta förknippat med humor och skratt när män beter sig som kvinnor. En sån kan man ju inte ta på allvar.

 

Laure ska börja i en ny skola eftersom hennes familj har flyttat. Innan skolans fjärde läsår drar igång har hon ett sommarlov framför sig. När hon lär känna nya barn i området presenterar hon sig som Mickäel och barnen är övertygade om att hon är en pojke. Lisa blir till och med kär i Mickäel när han spelar fotboll och mäter styrka med de andra pojkarna. Det är ett stort ansvar som vilar på den unga skådespelaren Zoé Hérans axlar. Hon är närvarande i varenda scen och det är hennes kroppsspråk och mimik som berättar vad som händer snarare än…

Review Overview

Betyg

80

About Mattias Berg

Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.