To the Wonder

Sugen på lite artsy bildpoesi där handlingen inte spelar någon större roll och viskade poetiska repliker är det enda som sägs? Det är klart att du är, det är ju Terrence Malick!

To the Wonder 01

Filmfenix skånska duo Mattias Berg och Hans Råman besökte tidigare i år Köpenhamn för att se To the Wonder på bio då den tyvärr ignorerades i Sverige. Ni kan läsa deras artikel om filmen, om bioupplevelsen och om den mexikanska regissören Carlos Reygadas film Post tenebras lux i artikeln Berg & Råman går på bio.

I To the Wonder får vi följa den fragmentariska kärlekshistorian mellan en man och en kvinna. Höga toppar, djupa dalar, bittra avsked och svek. Vi får även möta en präst som brottas med tvivel och på något sätt sammanvävs dessa berättelser. Eftersom det är Terrence Malick som står för regin får vi varken någon tydligt utstakad handling eller speciellt mycket till karaktärer, istället förlitar han sig på att förmedla känslor, sin egen sensuella tolkning av en kärleksrelation och givetvis sitt fantastiska foto.

To the Wonder  02

Den som sett någon av Malicks tidigare filmer, kanske då främst The Tree of Life, vet ungefär hur det kommer att se ut. En kamera som fladdrar runt karaktärerna som en fjäril, sädesfält i motljus och vinden som hårt piskar någons böljande hår. Det är en regissör som inte skäms för att vräka på med det han vet fungerar, med vad han uppfattar som vackert, men när det är så fruktansvärt vackert att titta på glömmer man snabbt att det ofta känns som bilder han redan visat förr. Man tänker inte så mycket på det diffusa, på att filmen verkar glida på behörigt avstånd från händelseförloppet den skildrar eller på att de semipoetiska fraserna som sägs skulle vara plågsamma floskler i alla andra sammanhang. Förmodligen är det för att det känns som att Malick verkligen blottlägger sig själv i kombination med hans säkerhet som bildkonstnär som får det att fungera. Inte ens det religiösa filosoferandet stör mig, utan lyckas nästan bli gripande. Det är pretentiöst, men det gör ingenting.

To the Wonder  03

Jag antar att Malick gjort denna som han brukar, genom att filma otroligt många fler scener än han sedan använder, med skådespelare som får finna sig att bli bortklippta helt och hållet, för att sedan omsorgsfullt forma den film han vill ha fram. Förmodligen fanns det även mer direkta kopplingar mellan Javier Bardems (Skyfall) präst, Ben Afflecks (Argo, Mallrats) manliga karaktär och Olga Kurylenkos (Oblivion, Quantum of Solace) kvinnliga, men att de i slutändan rationaliserades bort. Även Rachel McAdams (Passion, Midnatt i Paris), som förmodligen aldrig gjort en bättre prestation, spelade förmodligen in timtals med scener som nu kortats ner till vad som mest liknar ett gästspel. Jag kan tycka det är synd att hennes karaktär är med så lite, då hennes öde är det som griper tag i mig mest, men kanske är det tack vare att hon inte får bli mer än en slags sorglig vinjett eller vindpust över fälten.

To the Wonder  04

Samtidigt förmår inte To the Wonder att hålla mig stadigt från början till slut. Det fungerar bra direkt från start och håller under första timmen, men sedan är det som att den tappar fart, som att den gör ett varv för mycket eller som att det inte längre finns lika mycket fingertoppskänsla i diktandet, för under en halvtimme börjar jag tappa intresset. Slutet fångar upp mig igen i en vackert musiksatt sekvens där de två parallella historierna på något vagt sätt knyts ihop och jag känner mig rätt tillfredsställd trots allt.

To the Wonder  05

Vanligtvis brukar Malick ta extremt god tid på sig mellan sina filmer, som längst gick det 20 år mellan Days of Heaven och The Thin Red Line, men här har han inte vilat mer än ett år sedan The Tree of Life, givetvis rekord för honom. Kanske behöver han några år för att ladda batterierna och samla inspiration, för det här är ändå förmodligen den svagaste av hans filmer. Då har jag visserligen inte sett The New World, vilken jag på förhand tror kommer sno åt sig den platsen om jag någon gång kommer till skott och jag har heller inte sett The Thin Red Line sedan den gick på bio, men To the Wonder når inte riktigt de höjder jag är van vid. Däremot var den inte alls lika svag och överdrivet luddig som jag fått för mig efter att ha läst en del recensioner. Den är definitivt sevärd och säger väl egentligen en del om vilket sjukt hög lägstanivå som Malick har.

 

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.