Att sätta sig i biostolen och inte veta något om filmen som snart ska börja är bland det bästa jag vet.
Jag vill oftast veta så lite som möjligt om filmers handling innan jag ser dem. Jag hade tittat lite på trailern till Sally Potters The Party och kände, denna vill jag se! Vad som fångade mig var fotot. Svartvitt foto i mitt favoritformat Cinemascope samt att en till synes drucken Timothy Spall spelar vinylskivor i vardagsrummet medan hans fru, spelad av Kirstin Scott Thomas, kämpar i köket för att förbereda en fest.
The Party har en imponerande rollbesättning känd både från vita duken och TV. Utöver ovan nämnda medverkar Bruno Ganz, Cillian Murphy och Patricia Clarkson. Clarkson fick jag först upp ögonen för i The Station Agent men har på senare tid sett henne medverka i Netflix-serien House of Cards. Emily Mortimer är förmodligen mest känd som MacKenzie McHale från The News Room. Sist men inte minst Cherry Jones, som jag senast såg i Black Mirror-avsnittet Nosedive, men som även spelat president i 24.
Janet ska hålla en liten tillställning för att fira att hon blivit vald till minister. Hennes make verkar mest intresserad av att gå igenom sin vinylsamling. Gästerna anländer en efter en, vissa försöker samspråka med den lite disträe Bill. Andra vill gratulera Janet till hennes ministerpost. Sakta men säkert görs en del avslöjanden som kommer att påverka alla gästerna som gör att partyt spårar ur.
The Party kanske skulle kunna beskrivas som ett mörkt kammarspel, skruvad, svart och stundtals makaber humor. Skådespeleriet är utmärkt i denna dialogdrivna dramakomedi. Filmen har vissa svagheter som jag kan bortse ifrån eftersom de vägs upp av humorn och den fenomenala ensemblen.
The Party klockar in på endast 71 minuter, därav min korta recension som jag försöker hålla så spoilerfri som möjligt. Mitt råd är att bara gå och se den och förhoppningsvis bli lika underhållen som jag blev.