The Legend of Zelda

I mitt första blogginlägg skrev jag ju ”kanske kommer jag recensera alla Zelda-spel” när jag siade om vad denna blogg kommer att innehålla. Och ja, det är ju precis vad jag har tänkt att göra. Så bra är jag på att hålla på saker. Detta är ett lååångsiktigt projekt dock, det måste jag tillägga. Under semestern 2019 (slutet av juli) fick jag den briljanta idén att jag skulle lira igenom ALLA Zelda-spelen – från NES till Switch. För trots att Zelda kanske är min absoluta favoritserie inom TV-spel så är det ändå en hel drös jag aldrig har spelat, mycket pga att jag aldrig (förutom 3DS) ägt en handhållen konsol i kombination med att skapligt många av spelen bara kommit ut på de handhållna. Jag har i skrivande stund varvat fyra stycken och inne på det femte. Knappt fem spel på drygt 10 månader, det är ju inget man skryter om direkt i sina memoarer, men med andra spel, småbarn och livet självt som kan komma i mellan ibland så tar det sin tid. Hur som helst, här nedan kommer en kortare recension av första spelet på listan.

The Legend of Zelda (NES, 1986)

Jag minns Links allra första stapplande steg klart och tydligt. Lånade det flera gånger av mina barndomsvänner och tyckte det var riktigt, riktigt svårt. De tre första templen var väl inga större problem, men sedan var det som att gå in i en lagom hård tegelvägg. Tempel nummer fem uppe i östra Death Mountain, The Lizard, satte nästan jämt käppar i hjulet för mig, medan resterande tempel var omöjliga att hitta. Med ren tur kom jag igenom Lost Woods och kom fram till kyrkogården en gång vill jag minnas. Inte lätt att läsa väganvisningar på engelska som sexåring utan Google samt med föräldrar från generationen som inte lärde sig engelska i skolan. Och att man ska lyckas lista ut att man ska bränna bort den där jäkla busken för att komma till tempel 8 ska vi inte ens nämna.

Jag är inte den tycker man måste klara ett spel helt på egen hand utan någon som helst hjälp för att få kalla sig för ”riktig” gamer, så jag sticker inte stolen med att jag fuskade när jag klarade det här för första gången. Jag kan inte säga det med stolthet, men jag skäms inte heller över det. Så här har ni det: jag använde guide när jag klarade The Legend of Zelda för första gången. Sommarlovet till andra året på gymnasiet, dvs. 2005. Efter det har jag varvat spelet två gånger till, och båda de gångerna har jag dock kört enbart efter vad jag kommer ihåg sedan jag klarade det första gången. Som i detta fall baseras på en guide. Ja, så är det med det.

I TV-spelssvängen blir det knappast mer klassiskt och nostalgiskt än så här.

Links första räddning av prinsessan med den näst största kidnappnings-aura jag någonsin stött på, en lista Nintendo prenumererar på platserna 1-2 i, är trots allt ett väldigt bra spel när det kommer till kritan. Ett av de fem bästa spelen till NES-eran, skulle jag vilja påstå. Det otroligt mysigt och nostalgidoftande äventyr med en välbalanserad svårighetsgrad som man kanske uppskattar ännu mer i vuxen ålder. Och att jag tog med nostalgi i beskrivningen är någonting man inte kommer ifrån, för när man recenserar spel man spelat för en herrans massa år sedan så får man faktiskt ta med det i beräkningarna. De flesta av de vapen, fiender och platser som vi får presenterade för oss här återkommer i nästan varje spel i serien, i varje fall vapnen, och det är ju en röd tråd som otroligt stabil. Handkontrollen är inte så mycket att anmärka på egentligen – det är ett styrkors och två knappar vi har att jobba med. Hanteringen av Link är dock hur smidig som helst. Musiken, med theme-låten snurrandes på repeat när man lufsar runt i Hyrule är såklart en fullpoängare redan här, och musiken nere i templen är även den klanderfri.

Summa summarum är att The Legend of Zelda är ett riktigt trevligt äventyr. Mycket här är nostalgiskt, såklart, men även om man tittar objektivt så är det ett bra, solitt NES-spel. Att det hör till konsolens absolut bästa spel råder det inga tvivel kring. Att kalla det för Zelda-seriens klart bästa spel är dock väldigt magstarkt med tanke på vilka spel som kommit efter det här, men ett högt betyg blir det ändå.

Spelat på: NES Classic Mini

I mitt första blogginlägg skrev jag ju ”kanske kommer jag recensera alla Zelda-spel” när jag siade om vad denna blogg kommer att innehålla. Och ja, det är ju precis vad jag har tänkt att göra. Så bra är jag på att hålla på saker. Detta är ett lååångsiktigt projekt dock, det måste jag tillägga. Under semestern 2019 (slutet av juli) fick jag den briljanta idén att jag skulle lira igenom ALLA Zelda-spelen – från NES till Switch. För trots att Zelda kanske är min absoluta favoritserie inom TV-spel så är det ändå en hel drös jag aldrig har spelat, mycket…

Review Overview

Betyg

80

About Kenny Nordgren

En nästan värmlänning som sedan hösten 2014 är bosatt i Kungälv utanför Göteborg. Arbetar till vardags som pedagog på en låg- och mellanstadieskola. I ryggsäcken finns fem år på universitet med studier inom filmvetenskap och historia. Dagdrömmer om att inom en överskådlig framtid få chansen att skriva en doktorsavhandling rörande skräckfilm. Gillar förutom film även fotboll, tv-spel, hårdrock och att laga rolig mat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.