The Inbetweeners

TV-serien The Inbetweeners har följt de fyra unga pojkarna Will, Jay, Neil och Simon från tidigt tonårskap till ung vuxenhet. Nu är det dags för dem att gå ur grundskolan. Under den välbehövliga sommarledigheten bestämmer de sig för att åka till Kreta för att jaga det alla unga pojkar vill ha. Vi talar alltså om vin, kvinnor och sång, med viss modifikation…
Personkemi är viktigt i komedier. Om man inte tror att karaktärerna känner starkt för varandra är det svårt att fästa några egna känslor för dem. Det gäller både positiva och negativa känslor. De fyra “inte riktigt nördar, men inte bland de coola”-pojkarna som nu har porträtterats i tre brittiska TV-seriesäsonger (som jag sett exakt noll minuter av) är klart samkörda redan från börja. Tyvärr är de också ganska osympatiska. Simons gnällighet över sin förlorade kärlek och totala oförmåga att se den fågel som landar rakt i handen på honom, Wills eviga belysande av allt som går åt skogen (via olidlig berättarröst), Neils självförnekelse över att det han gör är uppenbar otrohet, och Jays enkelspårighet vad gäller det motsatta könet är bara tröttsamt. Karaktärernas egna ifrågasättande av varför de egentligen är vänner med varandra färgar av sig på mig. Men samtidigt är karaktärerna tillräckligt mänskliga för att det ska vara svårt att skratta åt dem. Istället får jag nöja mig med de få tillfällen då självinsikten lyser igenom.

De fyra förlorarna stöter på ett tjejgäng som däremot känns väldigt sympatiska. De verkar vara snälla, balanserade och i det mesta riktigt bra damer. Så varför de fyra fattar tycke för var sin nolla är logiskt bara för manusförfattaren och unga män med orealistiska förväntningar. Mest förolämpad blir jag av den “tjocka” tjejen som fattar tycke för den allmänt dryge Jay. Han visar nämligen inga som helst sympatiska drag gentemot henne. Möjligtvis ser hon en framtid där hon totalt kan manipulera denna helkorkade testosteronblandning i Manchester United-shorts. Annars ser jag inte alls varför hon skulle bry sig om honom. Även här blir antalet “jag vet inte varför jag gillar dig, men jag gör bara det”-repliker för många.
Jag har sett det här förut, även om det var tretton år sedan och det då var en film som kretsade kring pajförförelse bland amerikanska high-school-ungdomar. Skillnaden mellan American Pie och The Inbetweeners är att man faktiskt kännde något för de korkade ungdomarna i den filmen, samt att jag såg den när jag var jämngammal med huvudrollsinnehavaren medan jag nu är dryga tio år äldre. Så det är kanske inte filmen det är fel på, utan undertecknad som för länge sedan ramlat ur målgruppen för sådana här filmer.

Egentligen är The Inbetweeners-långfilmen sämre än andra alster i denna genre. Men jag har så otroligt svårt att hitta något mer än fesljummet intresse för de fyra herrarna på väg från ungdom till vuxenskap. Det finns ett par genuint roliga scener, en genialisk dansscen i början av filmen är det jag minst mest, men överlag är detta väldigt snabbt glömt.

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.