The Dead

I en tid då kanske inte zombierna själva, men definitivt zombies som filmfenomen tagit över – i mer eller mindre lyckade tappningar – kommer här en någorlunda anspråkslös zombiefilm som släpar hem genren där den hör hemma.

1

Någonting hände år 2004 i skräckfilmvärlden som skulle komma att sätta sina avtryck fram tills dags dato, nästan ett decennium senare. Hollywoodhöjdarna beslöt sig, som de gjort så många gånger tidigare, att återvinna ett gammalt koncept och gjorde en nyversion på George Romeros klassiska Dawn of the Dead från 1978 – den kultförklarade skräckfilmen med satiriska undertoner där de vandrade döda redan tagit över världen och några få överlevande barrikerat sig i ett gigantisk köpcenter. I 2004 års tappning hade karaktärerna och viss del av handlingen bytts ut men den slagfärdiga premissen var densamma. Hur hanterar den lilla människan en global katastrof av den här magnituden? Vad krävs för överlevnad? Hur artar sig de mentala påfrestningarna? Vad händer med relationerna till andra överlevande? Vad blir ens prioriteringar och hur ser man på framtiden?

2

Jag vågar ogenerat fastslå att Dawn of the Dead är den bästa remaken under hela 2000-talet. Lyckad till den grad att en inbiten (pun intended) diggare som jag själv ej kan bestämma mig för vilken av de båda filmerna som smäller högst – jag är storfan av dem båda helt enkelt. Framgångsrik blev remaken också, och den då debuterade regissören Zack Snyders karriär satte ordentlig fart. Efteråt kom det en uppsjö av zombiefilmer som gav genren ett sjuhelvetes uppsving; till de mest lyckade räknar jag Romeros egna ”comeback” Land of the Dead samt den helskojiga (och våldsamma!) komedin Zombieland. Till de riktigt skabröst dåliga hör bland annat nyversionen av Day of the Dead (inte att förväxla med originalet från 80-talet, också av Romero) samt Diary of the Dead – förvånansvärt också Romeros egna (man kan fråga sig om gubben fick en ”George Lucas-självgodhet” på ålderns höst – så pass usel var den). Till de som hade viss charm men inte riktigt nådde ända fram räknar jag den norska zombienazistrullen Död snö, 28 Days/Weeks Later, och i viss mån brittiska kultkomedin Shaun of the Dead (även om jag är fullt medveten om att jag är förhållandevis ensam i min åsikt på denna punkt). Sedan får vi ju förstås inte glömma bort den framgångsrika zombie-TV-serien The Walking Dead (som jag naturligtvis följer) och nu i sommar kommer den högsatsande (av trailern att döma åtminstone) filmateriseringen av romanen World War Z med Brad Pitt i absoluta spetsen. Zombierna tycks här vara aggressivare än någonsin (huga). Med allt ovanstående färskt i minne kan fastslås att zombiefilmerna tillhör 2000-talet, och de fortsätter komma. Så enkelt är det.

Upplägget i en zombiefilm är genialiskt på många sätt: scenariot är påtagligt och skräcken går att relatera till. Med en förhållandevis liten budget och en stor portion uppfinningsrikedom kan man få till en trovärdig och skrämmande fara. Blir du biten av en zombie så blir du oundvikligen själv en till slut, och på så sätt erövras världen av de odöda och samhället omkring bryts ned – väldigt metodiskt och väldigt skrämmande. Inte mycket har egentligen hänt sedan 70-talets zombierullar men det gör liksom inget – man vet var man har sin zombiefilm och man vet vilka beståndsdelar som krävs för att den skall vara lyckad. Fans av genren, mig själv inkluderad, blir inte trötta på upprepningar av den här sorten – däremot i viss mån kräsna. Vissa interna skämt och gliringar figurerar inom genren och tillhör något av en outtalad ”regelbok”: Man benämner inte de levande döda som just zombies. Det bör inte vara någon plotstörande förklaring i hur zombieepidemin uppstod. Det bör vara något med ”dead” med i filmtiteln, och så vidare. Men vad som skiljer A från B är ställningstagandet om de odöda likt hormonstinna duracellkaniner rusar mot sina offer som i 2004 års version av Dawn of the Dead eller hasar fram som i originalversionen från 1978? En kutande ursinnig zombie är förstås läskig, men en stor skara med tysta vålnader som stirrar tomt framför sig, utan vare sig vett eller mening men med en instinkt som enda drivkraft – är rena rama terrorn. Åtminstone i mina ögon.

3

Därför blev det något av en riktigt positiv överraskning när jag i en spontan ingivelse tog mig an det relativt okända genretillskottet The Dead från 2010 som fanns att tillgå på Netflix i högupplösning. Regisserad av de för mig helt obekanta bröderna Ford (från England) har denna film mer eller mindre helt ignorerat de modernare zombiefilmernas framfart och tar genren tillbaks till rötterna, med ovan nämnda Romero och italienska kultnamnet Lucio Fulci som största inspirationskällor. Deras zombies är de raglande odöda som känns igen från den gamla goda VHS-tiden, men ändå med en twist då filmen förläggs helt till den afrikanska kontinenten.

Nu till själva handlingen: filmen bjuder på en verkligt febrig inledning där den amerikanske militären Lt. Brian Murphy (Rob Freeman) flyr den zombiehärjande kontinenten Afrika tillsammans med några landsmän. Deras plan störtar dock i havet och kvar står han som ensam överlevande i ett jordiskt helvete där de döda återuppstått för att livnära sig på de levandes kött. Hans väg korsas av en slump av den afrikanske soldaten Sgt. Daniel Dembele (Prince David Osei) som övergett sin post för att i sin tur söka rätt på sin egen familj, vars by slitits sönder av zombieterrorn. Båda vill med andra ord fly den oförklarliga och eskalerande mardrömmen, och de bestämmer sig för att slå sina påsar ihop för att lyckas. Till sin hjälp har de ett någorlunda fungerande fordon och ytterst begränsade resurser av vatten, bensin och ammunition. That’s it. Rädda sig den som räddas kan.

4

The Dead för tillbaka den isande skräcken till zombiefilmen. I en tid där mycket i såväl genre som handling tramsas bort (på såväl gott som ont), drunknar i grafiska gore-effekter eller där vi som publik påtvingas en hel uppsjö av filmer som mer eller mindre kopierar varandra – i såväl formalia som utförande – kommer slutligen här en film där zombies framstår som genuint skrämmande igen. Inga humorelement som lättar upp stämningen, ingen onödig travande dialog, inga överflödiga karaktärer som stör, inga sidospår eller överpretentiös handling. Dessutom genomförs det hela med ett tempo som varken känns upptrissat eller nedåtgående. Zombierna är ett ständigt närvarande hot, om än på avstånd. De smyger sakta fram – förvisso lätta att springa ifrån – men de hinner ifatt dig förr eller senare, och inte minsta tillstymmelse till väsning kommer från dem sekunderna innan de sätter tänderna i dig. Huvaligen.

Ett annat utmärkt drag med The Dead är att bröderna Ford väljer att förlägga handlingen till kontinenten Afrika. Förutom att bjuda på ett i sammanhanget nytt scenario, följs det av ett enastående kameraarbete med såväl vida landskapsbilder, en otäckt smygande steadicam och en frenetisk klippning när väl de odöda drabbar samman med sina offer. Som grädde på moset är terrängen och hettan minst sagt eländig, och som en fotnot kan nämnas att Rob Freeman som spelar den amerikanske soldaten fick malaria mitt under inspelningen, vilket bidrar till att den febriga öknen tränger genom TV-rutan. Genast för jag paralleller till en helt annan ”överlevnadsfilm”, den fantastiska The Road från 2009, när jag bevittnar Rob Freemans hopplösa kamp mot terrängen, provianten och fienden. Förvisso är han inte en skådis i klass med Viggo Mortensen när det gäller att leverera ångest och förtvivlan, men ändå påverkas man som åskådare av det hopplösa i situationen och av den lilla människans vilja till överlevnad under extrema omständigheter som dessa.

5

Det finns mycket gott att säga om The Dead och dess skräckfilmskvalitéer. För att konkretisera det hela är det en zombiefilm som tar sig själv och rötterna på allvar (dock inte på ett pretentiöst sätt, en svårgången balans det där), men ändå med en del nya grepp och en välmående enkelhet. Manuset kanske inte är det mest finslipande, men genom att minimera dialogen löser man på så sätt problemet.

En av de tjusigare finesserna med Netflix är just att det finns filmer lätt tillgängliga som man troligtvis hade svårt att upptäcka annars. The Dead är just en sådan film. Med blygsam budget, stabilt filmhantverk och en seriös inställning gentemot genren har bröderna Ford (efter eget manus) skapat ett tillskott som är väl värt att lyftas upp på nästa skräckfilmskväll, oavsett om du har betat av det mesta inom zombiefilmsgenren eller inte. Lyckligtvis har den fått uppskattning världen över och en uppföljare är glädjande nog på gång och då skall zombieapokalypsen tydligen utspela sig i Indien. Jag är en som kommer att se fram emot denna – iallafall mer än säsong 4 av i mina ögon rejält ”avsomnade” The Walking Dead.

 

About Claes Lindman

En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

2 comments

  1. Jag älskar den här filmen. Den är det bästa som hänt genren sedan 1980-talet. Kul att fler gillar den.

  2. Lysande recension!
    Skönt att läsa en så seriös recension efter man hade läst den flamsiga Lincoln-recensionen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.