Filmfenix Filmrecensioner och mycket mer | Vi brinner för film 
Varhelst terrorister hotar friheten och demokratin dyker de upp: Team America. Världspolisstyrkan skyr inga medel i kampen mot fienden. Ett attentat 100 gånger värre än 9/11 närmar sig och Team Americas ledare Spottswoode söker upp Broadway-skådespelaren Gary som med sin enorma talang ska få infiltrera terroristcellen. Det visar sig snart att Team America står ensam i kampen mot terrorism. Till och med Hollywood ställer sig på fiendens sida.
Precis som vanligt när South Park-skaparna Trey Parker och Matt Stone är i farten går ingen säker. Det som till en början framstår som en satir över USA:s hänsynslösa utrikespolitik, med stereotypiska islamistiska fiender, övergår till ett lustmord på den samhällsmedvetna Hollywoodeliten. Någonstans i soppan hinner världspolisgruppen med de interna kärlekskonflikterna också. Allting ackompanjeras av medryckande specialkomponerade melodier om AIDS, Ben Affleck och USA. Dessutom har Kim Jong Il en stor roll. Det kanske låter barnsligt redan nu och blir troligen ännu värre om jag avslöjar att filmen avslutas med ett brandtal om balansen som måste finnas mellan kukar och fittor för att rövhål inte ska skita ner hela jorden. Och det är kanske barnsligt, men det är också roligt, egensinnigt och smart.
Hela skådespelet framförs med marionetter. Det ser fantastiskt ut. Jag kan inte förstå varför man valt att lägga in en metanivå i många scener för att påminna publiken om dockornas begränsningar. I sammanhanget känns det lite fegt och förutom några småroliga skämt verkar syftet vara att avväpna kritiker som skulle avfärda Team America som en dockfilm. Det hade varit modigare att göra filmen helt seriös. Trams finns det gott om i den ändå. Men den välgjorda dekoren och dockorna höjer tramset och gör filmen till en visuell fest. De små byggena är väldigt vackra att titta på i alla sina detaljer och gör sig väldigt bra på Blu-Ray.
Problemet med den ironiska humorn och driften med alla klassiska ingredienser i Hollywoodfilmer är att det blir lite tröttsamt efter ett tag. Iakttagelserna är många och allting är väldigt träffsäkert. Trots stor variation blir jag mätt. Jag kan inte engagera mig i relationer som inte Parker och Stone själva tar på allvar utan lagt in som utdragna skämt. Team America hade med fördel kunnat tajtas till något.
Trots att Team America i år har tio år på nacken håller den fortfarande. Dockestetiken och musiken är femstjärniga och för det mesta är skämten väldigt roliga också. Parker och Stone har dragit ner på antalet avsnitt av South Park de ska producera varje år för att få möjlighet att genomföra andra projekt också. Det verkar som att en långfilmsversion av deras musikal The Book of Mormon är först ut. Jag längtar redan.
