Syster

Syster är ett lika tungt som välspelat drama från Schweiz där två världar möts i en dalgång i Alperna. En skidort fylld av rikedom fungerar som skattkista för fattige Simon som är självlärd mästertjuv med konsten att dupera och smälta in i mängden som specialitet. För att få ut maximalt av Syster bör man inte läsa längre än hit, även om jag försökt att inte avslöja något. Ett högt betyg ger åtminstone en fingervisning om att det är en film man inte ska missa.

Syster 5Visst påminner Syster om filmer av Ken Loach och en del av det jag sett från bröderna Dardenne, när den plågsamma och närgångna socialrealismen utspelas utan pardon eller chans till andhämtning. Möjligen är mycket av de tidigare nämnda bröderna på flera sätt ännu tuffare och tajtare, men trots att detta skildras direkt ur ett utsatt barns perspektiv, är det där någonstans som även Syster befinner sig. Kanske är den vackra fonden i kraft av Alperna precis vad som behövdes för att jag inte skulle kvävas av att se hur illa människorna mår. Utan en gnutta skönhet i filmen hade det nog blivit outhärdligt att tänka på vad som sker och har skett hos karaktärerna utanför bild. Samtidigt skulle bergstopparna med lätthet kunnat bytas ut till skyskrapor och filmen hade fungerat lika bra där.

Syster 6Strax utanför huvudpersonernas hem i ett höghus, tvärs över motorvägen, reser sig bergen och de exklusiva nedfarterna skymtar längs sluttningarna. Där uppe finns säsongsarbetarna och där finns också de välbeställda turisterna med sin dyrbara skidutrustning som den tolvårige Simon omsätter till matpengar för att överleva tillsammans med sin storasyster Louise. Skickligt stjäl han det mesta som går att komma över, inte ens smörgåsarna får ligga kvar i de holländska barnens ryggsäckar.

Syster 2Alla köper skidprylar av Simon. Liftkortet är en stor investering för att sedan kunna sälja handskar och de senaste slalomskidorna billigt till småkillarna nere vid huset och i kökspersonalens omklädningsrum uppe på berget prutas det vilt på glasögon och hjälmar. Under ett försök att gömma undan stöldgods träffar Simon den brittiska killen Mike (Martin Compston från Sweet Sixteen, Red Road) i restaurangköket, samtidigt som han även söker kontakt med Kristin (Gillian Anderson från Shadow Dancer, TV-serien Hannibal), en mamma han träffat i skidbacken. Dessa möten får betydelse på olika sätt och drar honom längre in i stölderna och helst också bort från verkligheten för en stund. Lika ärlig som Simon ibland är mot Mike, lika mycket förlorar han sig i lögnerna gentemot Kristin, orden bara strömmar ur honom av vana och med båda föräldrarna döda efter en bilolycka ser han ut att inombords längta efter en normal familj istället för sin nuvarande isolerade värld. Men allra mest verkar han ljuga för sig själv för att över huvud taget stå ut.

Syster 3Den lilla lägenheten fungerar praktiskt taget som redskapsbod där skråmor och repor slipas bort för att höja värdet på skidorna. Pengarna går för det mesta till Louise som hankar sig fram när hon inte är helt utan arbete. Han är försörjaren och det är hon som ber om sedlar och mynt, oftast skamlöst innan hon drar iväg i natten och Simon lämnas ensam, till och med över julen. Han klarar sig, han är ju äldre nu, resonerar hon som alltid längtar bort men alltid återvänder, på nytt illa behandlad av en kille som plockat upp henne utanför huset. De små glädjeämnena som Simon får till skänks av Louise i form av kärlek och uppmärksamhet sörplar han i sig likt en utsvulten hund, men för det mesta uppkommer de situationerna bara när han har pengar eller en ny jacka att erbjuda i utbyte. Flera av dessa scener är faktiskt direkt hemska att titta på. Någonstans finns en mycket djupare sorg och skam hos de båda, men den pressas för det mesta bort för att byggas upp och sedan explodera än kraftigare. Under ett sådant tillfälle kommer deras förflutna fram och det som redan var jobbigt att se blir bara tyngre att följa vidare.

Syster 1Precis som i till exempel Tomboy och Broken är barnskådespelet i Syster av högsta klass. Kacey Mottet Klein bär filmen mer eller mindre på egen hand och taniga ben, rakt upp för berget och ned igen och trots att regissören Ursula Meier (Home) tvingat honom välja en svart nedfart i rollen som Simon är det ingen tvekan om att han klarar det galant. Simon verkar emellanåt nästan sakna känslor tills man inser hur skickligt de hålls tillbaka för att orka med livet och det stora ansvaret han kommit att få axla. Louise ser ut som en flicka men spelas av den mycket äldre Léa Seydoux som redan är etablerad och varit med i mängder av kalasbra film, hon har bland annat medverkat i Midnatt i Paris, Inglourious Basterds och har en av huvudrollerna i vinnaren av Guldpalmen 2013 – La vie d’Adèle (Blå är den varmaste färgen), där hon faktiskt vann priset tillsammans med regissören och sin motspelerska. Och Syster befäster bara hennes talang, men det är träffsäkert och mycket imponerande från båda skådespelarna.

Syster 4Det är inte lätt att hitta varaktiga ljuspunkter på tragiktallriken som dukas upp, det är en mycket bra film men verkligen ingen picknick i parken. Samtidigt som den visar på ytterligheter och dessutom bjuder på ett lysande foto som ställer dessa i kontrast, ställer filmen frågor som är svåra att hitta raka svar på och låter karaktärerna tveka inför varandra på ett sätt som man inte ser så ofta. Någon särskilt uttalad story existerar egentligen inte, utan vi åker bara med den lilla familjen under högsäsong, mest utför förstås, i nästan en ögonblicksbild över Toblerone-landets mest utsatta. Huruvida filmen innehåller något hopp eller är beckmörker rakt igenom kommer ni få ta reda på själva. Jag blev i alla fall berörd och vurmar starkt för karaktärerna ända till sista bildrutan och lämnar därför en stark rekommendation till att se Syster.

 

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

One comment

  1. Jag tror bara jag skummade igenom recensionen när den publicerades eftersom recensenten mer eller mindre varnade för spoilers i ingressen. När jag nu sett filmen och läst hela recensionen tycker jag nog att Hans lyckas hålla sig ifrån alla eventuella spoilers.

    En väldigt bra film. Galet sorglig. Karaktärernas vardag skildras helt osentimentalt. Skådespelarna bjuder sällan på några känslor och manipulerande musik saknas. Tittaren lämnas i fred och får själv avgöra om hen ska hänge sig till mörkret.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.