Syndicate

Syndicate är ett spel som är fullt med utmärkta och intressanta idéer, det är exceptionellt snyggt med endast mindre grafikproblem, och det är en tuff shooter med aggressiv och smart fiende-AI.

Som svensk är det naturligtvis kul att det finns skandinaviska företag som konkurrerar på den internationella spelmarknaden. Vi har DICE, som slåss om (och, hävdar de flesta, vinner) titeln ”världens bästa onlineshooter” med sin Battlefield-serie, vi har finska Housemarque som har gjort sig ett namn genom att utveckla fantastiska PSN-spel som Super Stardust HD, Dead Nation och Outland och vi har danska Playdead vars Limbo ofta nämns som ett av de bästa PSN/XBLA-spel som finns. För att inte tala om Notchs Minecraft… I alla fall, en utvecklare som kanske har lite lägre profil än Mojang och DICE är Starbreeze, som kanske främst är kända för det första The Darkness och två utmärkta spel i serien The Chronicles of Riddick. Deras senaste alster är en nystart av en spelserie från 90-talet, och gameplay har ändrats från isometrisk realtidstaktik (RTT) till en förstapersonsshooter (FPS).

Man spelar som Kilo, anställd av megaföretaget Eurocorp för att utföra industrispionage hos konkurrenterna och förhindra att konkurrenterna i sin tur spionerar på Eurocorp. Via ett prototyp-chip som Kilo har inopererat i hjärnan kan han kontrollera olika typer av elektronisk utrustning, och till och med hacka sig in i andra människors chip. Därigenom kan han kontrollera dem och få dem att vända sig mot sina allierade, eller till och med få dem att begå självmord. Han kan också aktivera något som kallas för ”DART overlay”, som påminner om ”Detective Mode” i Batman-spelen, och gör att han kan se genom väggar, upptäcka fiender via värmekamera och analysera sin situation taktiskt. De här färdigheterna kombineras med en robust förstapersonsskjutare för ett underhållande men bitvis frustrerande spel.

De olika hacking- och nanomaskinsfärdigheterna kan uppgraderas och kombineras på några olika sätt, men det här handlar absolut inte om något rollspel. Spelets 6 timmar korta och extremt linjära singelspelarkampanj kompletteras av upp till 4 spelares co-op, men jag har ännu inte haft tid eller möjlighet att testa det spelläget. Jag är främst en ensamspelare, men jag brukar försöka spela co-op om det finns tillgängligt, då många spel får ytterligare en dimension om de spelas tillsammans med någon annan.

Visuellt ser Syndicate ofta fantastiskt ut, med våldsamma eldstrider i läckert designade futuristiska kontorsmiljöer. Spelet har kritiserats en del för de många light bloom-effekterna, och jag kan se varför då det ibland är svårt att se vad som pågår på skärmen på grund av att man är bländad av ljus som faller in genom ett fönster och speglas mot ett betonggolv. På det hela taget hjälper ljussättningen dock atmosfären i spelet som har vibbar av såväl Blade Runner som Deus Ex: Human Revolution. Som minst intressant är spelet när man rör sig igenom New Yorks framtida slumområden, och man får en serie generiska bakgator och lagerlokaler att tröska igenom samtidigt som Kilo inte kan använda sina hackingfärdigheter.

En av Syndicates verkliga styrkor är dock ljuddesignen, som är extremt bra. Vapenljud, rikoschetter, explosioner, elektroniska apparater, bioimplantat och det sjukliga krasandet av en prob som sticks i örat på en fiende och borrar sig igenom hans hjärna för att extrahera det inopererade chippet – allt är välbalanserat och krispigt, med ordentlig tyngd där så är nödvändigt. Röstskådespeleriet är bra, med kända namn som Brian Cox, Michael Wincott och Rosario Dawson i namnlistan.

Min främsta invändning är att det känns lite obalanserat och att kontrollschemat är lite knöligt. Jag hade egentligen samma invändningar mot de i övrigt utmärkta The Chronicles of Riddick-spelen. Det tar en ganska lång tid att vänja sig vid att använda de olika hacking-färdigheterna och sitt ”DART overlay” på ett optimalt sätt, och under tiden är eldstriderna ofta frustrerande svåra. Det något tröga rörelseschemat gör inte saken bättre. När man väl fått kläm på spelet blir det ordentligt mycket enklare dock, men vid det laget har man kommit ganska långt in i spelet och man ställs inför några tuffa strider mot många och varierade fiender och ett par exceptionellt svåra bossfighter.

Det här är ett spel för den som gillar cyberpunk, med drag av (som tidigare nämnts) Deus Ex: Human Revolution men utan det spelets fokus på valfrihet. I stället finns här en solid shootermekanik och många snygga miljöer, fantastisk ljuddesign och ett co-opläge som åtminstone verkar intressant. Om man jämför med The Darkness II som jag nyligen recenserade är en viktig skillnad att jag lämnade Syndicates kampanj med en känsla av att jag ville spela mer, fortsätta att utforska den värld som spelet befolkade och vidare utforska färdigheter och egenskaper hos det inopererade hjärnchippet. En fjäder i hatten för Starbreeze och ytterligare ett bra spel från en nordisk utvecklare.

About Andreas Krantz

Industriell ekonom som arbetar som konsult och ibland, då och då, skriver om film, serier, TV eller spel. Gillar samurajfilmer från 60-talet, Dashiell Hammett och matlagning, men inte spindlar eller att bada i insjöar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.