Sucker Punch

Regissören Zack Snyder är hett villebråd i Hollywoodfabriken. Med en bakgrund, som så många andra före honom, i reklamfilmsbranschen tog hans karriär enorm fart redan vid debuten – den fortfarande lika utmärkta nyversionen av zombiemästerverket Dawn of the Dead från 2004 – som jag för övrigt aldrig tycks få nog av att hylla. Sedan har det gått lite ojämnt kvalitetsmässigt – filmatiseringen av The Watchmen gillade jag skarpt också men våldsporrorgien 300 skydde jag däremot som pesten, framgång till trots. Hans senaste verk, Man of Steel, har jag dock inte hunnit se ännu.

suckerpunch-1026

Så – vad handlar hans femte långfilm, Sucker Punch, från 2011 om? Det är inte det helt lättaste att bena ut den uppgiften men här följer ett försök: En tonårstjej (Emily Browning) hamnar i en riktig mardrömstillvaro: hennes mamma kilar vidare, den elaka styvfadern jagar familjearvet, systern blir av misstag skjuten, varpå flickan blir tvångsintagen på ett riktigt otäckt psykhem (ett gotisk kråkslott som för övrigt är direkt nallat från Tim Burtons hårddisk) – med personal som dessutom genast ordinerar lobotomi under korrupta maktförhållanden. Dålig dag, milt sagt.

Nåväl, tjejen tar sin tillflykt till fantasins gränser, antar skepnaden av en kombat-lolita med det IMO fåniga namnet Babydoll och blir instruerad av en mystisk läromästare (Scott Glenn som känns igen från När lammen tystnar) om vad som måste göras för att bekämpa en imaginär fara. Låter detta upplägg på något sätt bekant? Du tänkte rätt, detta skildras enligt en nostalgisk tv-spelslogik med allehanda världar, outsinliga fiendehorder och en slutboss på varje nivå (hur en traumatiserad 20-årig kvinnas fantasier förefaller vara hundraprocentigt identiska med en 15-årig, hormonstinn killes är dock ett mysterium). Hon blir iallafall bundis med några andra tjejer med skinn på näsan – Sweet Pea, Rocket, Amber och Blondie.

suckerpunch-1160

Coolt, eller vad? Faktum är att Sucker Punch är hollywoodcynism när den är som absolut vidrigast. ”Faster, more intense” är en term som brukar nyttjas när upprörda fans förlöjligar Star Wars-skaparen George Lucas bristande talang på regi. Går den även att applicera på Zack Snyder? Ja, i detta fallet. Effektssökeri av Guds nåde öses ut på löpande band, men en tillstymmelse till någon form av behållning i den färdiga slutprodukten finns liksom inte. Det peppras och skuttas runt i CGI-landskapet i alla möjliga vinklar och åkningar men man exhalteras inte det minsta utav tilltaget utan blir snarare dåsig och uttråkad utav det pinsamt uppenbara marknadsföringen: Snygga småbrudar i minikjolar till tonårsgossarna att blänga på, en påklistrad girl power för småtjejerna – och en sjuhelvetes massa bomber och granater där emellan tänkt att få adrenalinet att pumpa. Nej fy bubblan, skäms på er och ert uschliga underhållningstänk. Man kan verkligen inte datortrolla till sig kvalitet om noll innehåll eller manus finnes tillgängligt. Zack Nyder har väl försökt pussla ihop materialet så gott det går med sitt filmskapande, men det ligger något subtilt förföriskt över bombandet och krigandet – en slags sexuell spänning – som åtminstone jag blir direkt upprörd över. Smaklöst, Snyder & C:O, bara smaklöst.

suckerpunch-1961

Vidare är karaktärerna så otroligt tomma och orealistiska så man inte hyser det minsta medlidande för dem. Filmen berör onekligen starka ämnen som institutionalisering av psykiskt friska människor, incestuöst beteende och andra former av såväl fysiska som sexuella övergrepp – men man blir inte det minsta berörd och nästan något ursinnig på sig själv som gamnackar sig genom allvarliga ämnen som dessa. Men verkligen inget känns på riktigt – och i sekunden senare bjuds det på ännu en CGI-berg-och-dalbana som är tänkt att underhålla. ”Faster, more intense” löd ju som bekant receptet. Men det gör den inte – tvärtom är filmen märkbart påfrestande att blänga på. Transformers möter nazister möter Lord of the rings möter österländsk mystik möter zombieinvasion? Tanken låter onekligen en smula djärv och skojig men resultatet är ett olycksaligt hopkok hämtad ur slasken i filmfabriken dit oanvändbar dynga hamnar. För så enkel är det – skräp är och förblir skräp och det kan inga illa spenderade specialeffektsmiljoner någonsin styra upp.

suckerpunch-2876

Om man skall bemöda sig med att ta sig an detta CGI-vidunder till film eller inte – är inte ens en fråga. För egen del gav denna uppvisning i hollywoodcynism verkligen inte ett smack – att den är kass är ett understatement of the year, att den är ologisk från början till slut är nästan lite för snällt att påstå, och om det finns någon effektstörstande publik med smak för sci-fi-fantasy-ambitiös-popkultur som den lyckas blidka – bemödar jag mig inte ens att ta reda på.

suckerpunch-3557

En snarkfest, punkt och slut. Om det trycktes upp miljoner och åter miljoner actionfigurer och annan merchandise i syfte att göra giriga och mäktiga filmbolagsbossar ännu rikare – hoppas jag innerligen att försäljningssuccén uteblev och de tvingades återkalla hela produktionen. Man kan ju tillåta sig själv att drömma sig bort i en fantasivärld – också.

 

About Claes Lindman

En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

One comment

  1. Håller med dig på alla punkter, även om jag är lite småförtjust i hemlighet i 300.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.