Ett drama om en PTSD-traumatiserad krigsveteran och hans tonårsdotter som lever i ett undangömt tält djupt i skogen – som de endast lämnar för att förskaffa sig det livsnödvändigaste.

Filmen, regisserad av en kvinna (enbart det gör den intressant) vid namn Debra Granik, ser ut vara gjord på skosnörebudget, och är mycket enkelt berättad. Dialogen är sparsam och inte det mest väsentliga. Istället är det en ständigt stark närvaro i ögonblicken som får tala – i stämningar, i klippning, i omgivningar – och utan stråkar (tack för det). Enbart karaktärernas ansikten vittnar om att det finns en hel outtalad värld inom dem.
En annan styrka är att filmen skickligt undviker alla klichéer i ämnen som man redan sett otaliga gånger i andra sammanhang. Ett perspektiv som åtminstone jag behöver. Klar rekommendation, och en film som jag mycket hellre ser, och ser om, än exempelvis ”Into the wild” – som i jämförelse med denna blir ett högst mediokert verk.