Sniper Elite V2

Tänk vad kluriga man kan vara när man döper ett spel. För det här är ju den andra versionen av Sniper Elite (det första släpptes till PlayStation 2) och målet med spelet är att hämta hem tyska vetenskapsmän som bär med sig hemligheterna bakom V2-raketen.

Lite klurigare än så hade jag hoppats att utvecklarna hade varit när de snickrade ihop nyversionen av ett av förra generationens minst omskrivna spel, i förhållande till hur bra det var. Att smyga runt i Berlins ruiner under andra världskrigets döende timmar och krypskjuta både ryska och tyska soldater var en ren fröjd, även om spelet var rätt primitivt rent grafiskt och hade en del störande buggar. Nu har man gjort i princip samma spel, hottat upp grafiken rejält men tyvärr struntat i att fixa de mer störande elementen.

Spelet har fått en del positiv kritik för att den berättar en bra historia med välgjorda mellansekvenser och bra röstskådespel. För mig understryker sådana uttalanden verkligen vilken låg ribba vi har för det berättande som ska driva spelhistorier framåt. Om detta varit ett filmmanus hade inte ens Tom Berenger skrivit på för att göra huvudrollen. Och röstskådespelet är bara standard-rasp där Michael Ironside uppenbarligen varit förebilden men tackat nej. Bättre än mycket annat, men ändock både tråkigt och träigt.


Vi fortsätter med det här spelets mer störande delar. Bandesignen får en att tro att man ska kunna springa runt lite som man vill i den sönderbombade tyska huvudstaden. Men det stämmer näppeligen. Istället är det till största delen rent korridorskrypande där valfriheten sträcker sig till vilken av de tyskar som går att fånga i krypskyttesiktet som kommer att stryka med först. Dessutom är fienden hårt scriptade och väldigt korkad. Flera gånger har jag rensat en yta helt fri från tyskar och väntat på eventuella eftersläntrare att skjuta av, helt i onödan. För dessa reservtrupper dyker upp först när du själv passerat en osynlig markör, vilket gör att känslan av frihet går förlorad.

Dessutom är detta egentligen inte mycket av ett krypskyttespel. I alla fall inte till hur man uppträder som krypskytt. Jag använder krypskyttegeväret ungefär lika mycket i Crysis 2 som jag gör i Sniper Elite V2. I väldigt många situationer är du avslöjad efter första skottet och de begränsande banorna gör att jakt på nytt gömställe känns helt onödig. Istället belönas skjut och spring-taktik direkt. En värld som är mer öppen på riktigt och mer ostyrda fiender skulle gjort detta till ett mer taktiskt spel.

Avsaknaden av att kunna spara själv och alldeles för snålt placerade automatiska sparpunkter uppmuntrar inte heller upptäckarglädjen. Eftersom att jag snabbt förstår hur jag borde spela spelet och lika snabbt blir straffad när jag försöker mig på alternativa lösningar så tröttnar man. Det är nog kanske spelets sämsta egenskap. Jag vill inte spela nästa bana utan blir mätt direkt. Spelet får ligga ett tag innan jag spontant känner suget att fortsätta.

Så då till det som faktiskt är riktigt bra. Själva skjutandet. Speciellt om man drar upp svårighetsgraden så att både vind och avstånd påverkar var du måste sätta ditt hårkors för att kunna vara säker på ett dödande skott. Att man på vissa banor kan använda sig av åskmuller, kyrkklockor eller skrikiga högtalare för att maskera ljudet är innovativt, men valet av när oljud dränker skotten känns alldeles för godtyckligt. Men ändå, när jag lyckas trä kulan genom ett osynlig nålsöga på flera hundra meters avstånd och dessutom skjuta en krypskytt rakt i ögat blir jag otäckt nöjd. Jag tycker inte att röntgenkamera var helt nödvändigt och att se vilket inre organ som penetrerats ger snabbt än morbid känsla. Men att följa kulbanan i slowmotion över hela slagfältet är oändligt tillfredsställande. Det väger upp mycket av det som är dåligt i det här lite för snabbt ivägskickade spelet. Likaså gillar jag det rätt roliga co-op läget online och att ryssar och tyskar faktiskt talar sina egna språk. Men besvikelsen över att spelet inte fick en större chans den här generationen är ändå rätt stor. Tyvärr.

Tänk vad kluriga man kan vara när man döper ett spel. För det här är ju den andra versionen av Sniper Elite (det första släpptes till PlayStation 2) och målet med spelet är att hämta hem tyska vetenskapsmän som bär med sig hemligheterna bakom V2-raketen. Lite klurigare än så hade jag hoppats att utvecklarna hade varit när de snickrade ihop nyversionen av ett av förra generationens minst omskrivna spel, i förhållande till hur bra det var. Att smyga runt i Berlins ruiner under andra världskrigets döende timmar och krypskjuta både ryska och tyska soldater var en ren fröjd, även om…

Review Overview

Betyg

40

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.