Slaget om Entebbe

Innan Irvin Kershner skrev in sig filmhistorien för all framtid genom att regissera The Empire Strikes Back gjorde han några mer eller mindre anspråkslösa filmer. Bland annat denna TV-film som är baserad på en verklig incident och som måste varit en rykande het potatis då den kom, inte ens ett år efter de verkliga händelserna.

Det börjar som upptakten till en katastroffilm i stil med Airport eller något annan inom genren på 70-talet. Vi presenteras för en rad karaktärer i takt med att de kliver ombord på ett flygplan. Väl i luften träder de palestinska kaparna fram och snart står planet i Entebbe, Uganda, medan gisslan slussas in i flygplatsen. Det visar sig vara de israeliska passagerarna som varit kaparnas huvudsakliga mål, då de vill förmå Israel att släppa några fängslade palestinska revolutionärer. Presidenten i Uganda är ingen mindre än Idi Amin, som med ett leende välkomnar kaparna samtidigt som han hävdar någon form av neutralitet och lapar i sig av omvärldens uppmärksamhet. Under tiden förbered Israel en fritagningsaktion.

Vart det verkligen så enkelt att ta ombord både pistoler och handgranater på flygplan under 70-talet? Nog brukar jag muttra en hel del över de tidsödande och förnedrande säkerhetskontrollerna på flygplatser numera, men det kanske ändå är bättre än att inte ens kunna upptäcka när stora mängder skjutvapen tas med i väskorna. Upptakten, när kaparna slår till och passagerarna tvingas hantera paniken när de bli ihopfösta längst i bak i planet, är ganska spännande. Det känns omsorgsfullt utfört och man hinner börja lära känna några av karaktärerna. Samtidigt presenteras de män som man förstår är de som kommer försöka hantera gisslandramat, med uppkavlade skjortärmar, ständigt oense om vad som är det klokaste beslutet. Just när brickorna börjar komma på plats och dramat kan börja fördjupas, planar det istället ut. Filmen släpper fokus på gisslan som nu sitter segregerad efter etnicitet på flygplatsen och istället handlar det som att följa upptakten på fritagningsförsöket. Tyvärr är det ganska tråkigt och visar sig mest gå ut på att vänta.

När sedan all uppbyggnad ska nå klimax känns det ganska andefattigt. Visst, det är säkert realistiskt i någon mån och syftet med filmen är ju att återberätta vad som faktiskt hände, men verkligheten är ibland lite för odramatisk. Det känns snarare lite snopet. Nog hade det kunnat fungera om man byggt upp karaktärerna i gisslan lite bättre och skapat någon slags spänning runt dem samtidigt som man vässat till det politiska rävspelet. Att göra en militär operation i ett främmande land, utan den regeringens godkännande, är ett ganska radikalt beslut som borde ha kunnat bjuda på en del dramatik, men det slarvas bort. Istället kliver Charles Bronson in som stridspitt och pratar om hur de ska slå till mot flygplatsen med en mustaschprydd John Saxon. I många andra filmer hade det kunnat vara hur fantastiskt som helst, men inte i en verklighetsbaserad dramathriller som förväntas bli tagen på allvar. Helt plötsligt dyker en James Woods upp, så ung att han fortfarande bor hemma, och sällar sig till skaran med underutvecklade karaktärer som flimrar förbi. Det hade behövts en hel del justeringar på manusnivå, men det hade förmodligen krävt ytterligare en timme i speltid och med tanke på att den redan är en bra bit över två timmar känns det kanske inte som världens bästa idé.

Så hur fungerar Irvin Kershners regi i TV-formatet då? Jodå, han är hantverksskicklig och levererar en film som håller ihop, men aldrig överraskar. Han känns väldigt mycket som en precis lagom duktig regissör som följer givna instruktioner uppifrån och levererar filmer inom budget utan att dra ut på tiden. I Slaget om Entebbe får han dessutom använda sig av några riktigt duktiga skådespelare, där Peter Finch som Yitzak Rabin och Yaphet Kotto, ständigt utrustad med ett krokodilleende, imponerar mest. Jag har lite svårt för hur lättsamt och, naturligtvis, vinklat filmen hanterar Palestinakonflikten, men samtidigt känns det inte rättvist att kritisera något så strömlinjeformat för att vara feg på det politiska planet. Det här är ingen film som gjorde för att väcka debatt, den gjordes för att fylla ut en lucka i helgens TV-tablå och som det betraktad är den inte så pjåkig ändå.

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.