Serial Mom

serial02

I början av 90-talet exotifierades seriemördare inom populärkulturen. Det var kanske inte alltid upphovsmannens syfte, men i till exempel När lammen tystnar och Basic Instinct fanns ett sexigt filter som mördarna skildrades genom. Guns N’ Roses spelade in en låt som var skriven av Charles Manson och Therapy? sjöng att de visste hur Jeffrey Dahmer kände sig. Regissören John Waters, som alltid varit fascinerad av brottslighet, gjorde sin seriemördarfilm 1994. Det är en satir över hur massmedia gör mördare till kändisar och en lektion i vett och etikett.

I Baltimores fina villakvarter bor hemmafrun Beverly Sutphin (Kathleen Turner) tillsammans med sina tonårsbarn och sin tandläkarmake. Familjen är viktig för henne och hon drar sig inte för att mörda någon som skadar hennes barn eller sätter käppar i hjulen när hon ska på utflykt.

serial06

”Nothing wrong with a man taking pleasure in his work”, säger mördaren i Se7en. Han väljer sina offer utifrån religiösa kriterier men njuter av själva mördandet. Beverly väljer inte sina offer endast för att skydda sin familj utan ger sig även på människor som inte följer hennes regler. För att överleva ett möte med henne gör man bäst i att till exempel sopsortera, använda säkerhetsbälte och undvika tuggummi. Hon mördar målmedvetet och nästan nonchalant. Hennes offer är individer som helt enkelt måste rensas undan för att livet ska bli uthärdligt. Precis som mördaren i Se7en njuter hon gärna av själva proceduren det innebär att trakassera grannen som en gång stulit en parkeringsplats från henne, men själva morden är mest kortvariga kickar som hon känner är helt rationella.

serial01

Serial Mom är vansinnigt rolig. Skådespelarna som medverkade i John Waters tidiga filmer hänger fortfarande med även om de inte fick större roller efter övergångsfilmen Polyester som var bryggan mellan smutsiga undergroundfilmer som Desperate Living och de kommersiella som Cry-Baby. Men Waters har fortsatt att ge dem små roller som inte sällan är de mest minnesvärda. I Serial Mom gör Mink Stole sin absolut roligaste roll som hemmafrun Dottie Hinkle. Att se henne och Kathleen Turner skrika obsceniteter till varandra är något av det roligaste som har filmats. Det är till och med roligt att se Stole gräva i sina rabatter. Men de stora rollerna har Waters sedan 80-talet gett till större skådespelare. Här är det förutom Turner även Sam Waterson (The Killing Fields) som står för stjärnglansen. Ricki Lake som debuterade i Waters Hairspray gjorde sin sista roll innan karriären som programledare och Matthew Lillard (Trouble With the Curve) inledde sin karriär i Serial Mom. I en rättvisare värld hade det dock varit den karismatiska gamla damen Patsy Grady Abrams som fått en lång filmkarriär efter Serial Mom i stället för Lillard. När hon beordrar sin hund att slicka hennes fötter lyckas Waters skapa en scen som är lika hysteriskt pervers som snusket i Pink Flamingos.

serial08

Serial Mom är John Waters bästa och roligaste film. Det är tätt mellan skratten och den har tillräckligt många waterska detaljer för att man ska kunna se filmen flera gånger och fortfarande få ut någonting nytt av den. I dag måste det ha varit den tjugonde gången jag såg den och upptäckte först nu att fru Sterner tog fram ett pessar och spermiedödande medel ur sin byrålåda medan hennes man vräker i sig tårta. Även om man inte intresserar sig för den här typen av detaljer är Serial Mom en rolig film som precis som Waters näst roligaste film Female Trouble handlar om brott och kändisskap. Det som hände under de tjugo åren mellan filmerna var att det inte längre var brottslingen som ville bli känd utan allmänheten som gjorde ikoner av mördarna. Problemet med Serial Mom är att Waters låter ungdomarna i hans nutidsskildringar vara fixerade vid samma saker han själv brukade vara. Överreaktionerna från ungdomarna när de tittar på skräckfilmer som var chockerande när Waters var ung blir lite löjliga.

serial13

Det är glädjande att Serial Mom har släppts på Blu-ray. Men varför Universal som även släppt den amerikanska DVD:n inte inkluderat kommentarspåren är en gåta. Waters är en anekdotmaskin som jag inte kan få nog av. På den amerikanska DVD:n finns gott om extramaterial där både kommentarspåret från den gamla DVD-utgåvan och det nyinspelade där Waters kommenterar tillsammans med Kathleen Turner är höjdpunkterna. Om ni har regionsfri DVD-spelare skulle jag rekommendera att ni köper den utgåvan i stället eftersom även den har väldigt bra bildkvalitet.

I början av 90-talet exotifierades seriemördare inom populärkulturen. Det var kanske inte alltid upphovsmannens syfte, men i till exempel När lammen tystnar och Basic Instinct fanns ett sexigt filter som mördarna skildrades genom. Guns N' Roses spelade in en låt som var skriven av Charles Manson och Therapy? sjöng att de visste hur Jeffrey Dahmer kände sig. Regissören John Waters, som alltid varit fascinerad av brottslighet, gjorde sin seriemördarfilm 1994. Det är en satir över hur massmedia gör mördare till kändisar och en lektion i vett och etikett. I Baltimores fina villakvarter bor hemmafrun Beverly Sutphin (Kathleen Turner) tillsammans med sina…

Review Overview

Betyg

80

About Mattias Berg

Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.