Röjar-Ralf 3D

I Kalle Anka på julafton visar de ofta något klipp ur den aktuella Disney-produktionen och senast det begav sig var det ett klipp ur Röjar-Ralf. Ett extremt irriterande klipp som sänkte förväntningarna till någonstans runt fryspunkten. Framförallt var dubbningen usel. På originalspråk och sedd i sin helhet är det däremot en ganska trevlig upplevelse. I denna recension väljer jag fortsättningsvis att använda de engelska namnen på karaktärer och spel.

WRECK-IT RALPH

När arkadhallen stänger för kvällen lever karaktärerna i spelen vidare. De träffas och dricker öl, de blir förälskade eller bara kopplar av i väntan på att nästa arbetsdag ska börja. Ralph är skurken i spelet ”Fix-It Felix” som går ut på att han river ett hus som sedan hjälten Felix reparerar. Spelet har funnits med i 30 år och är fortfarande populärt, men Ralph börjar tröttna på att ständigt vara skurken. Framförallt eftersom det är ett väldigt ensamt liv. Han vill också få vara hjälten någon gång och bestämmer sig därför för att ge sig in i ett av de andra spelen i arkadhallen, för att erövra en medalj som han tror kommer ge honom den status han tycker sig förtjäna. Att lämna sitt eget spel medför dock vissa risker och snart har han råkat föra med sig en livsfarlig fiende från det våldsamma krigsspelet ”Hero’s Duty” till det, i dubbel bemärkelse, sockersöta racingspelet ”Sugar Rush”. På plats i godislandet träffar han den utstötta flickan Vanellope von Schweetz och en oväntad vänskap spirar.

WreckRalph_screen4

För arkad- och tv-spelsnörden finns det garanterat gott om kul referenser att skratta åt. Jag som de senaste 15 åren egentligen bara spelat NHL missade säkert majoriteten av dem, även om sådana karaktärer som Bowser, Sonic the Hedgehog eller Pac-Man är snudd på omöjliga att inte känna igen. Karaktärer som Zangief eller Q*Bert har jag däremot ingen aning om vilka de är, trots att det nog var meningen att man skulle ha det. De fiktiva spelen i filmen är dessutom ganska fyndigt stiliserade varianter på typer av klassiska spel som blir en rätt lyckad combo att para ihop. Den pixliga enkelheten i det gamla spelet ”Fix-It Felix” möter den våldsamma realismen i ”Hero’s Duty” som sedan möter den extremt gulliga godisvärlden i ”Sugar Rush”. Klassiska gamla kulturkrocksskämt som putsats upp och placerats i en ny miljö fungerar ändå. Om man riktigt vill kan man se det som att filmen tar ställning för att blanda kulturer och luckra upp gränser, då det leder till att man blir lyckligare. Något som känns rätt fint i en barnfilm.

WRECK-IT RALPH

Den här typen av animerade filmer som Pixar var med och skapade har sin trygga formula och här har man hållit sig inom alla tänkbara gränser. Det lånas lite från Toy Story och lite från Monsters Inc. Slap-stick för barnen att skratta åt och referenshumor för den mer vuxne tittaren som i slutändan mynnar ut i ett budskap om vikten av vänskap. Inget nytt under solen och det känns som en film jag redan sett några gånger, men det blir ändå ganska trivsamt. Jag tycker även att det känns som att denna är skriven av en förälder som efter att ha plågats över att känna sig otillräcklig och misslyckad inom yrkeslivet, funnit ro genom vetskapen att dennes barn avgudar dem ändå. Enkel och behändig subtext, men ändå ganska tilltalande. Jag tycker även man lyckades fläta ihop två parallella historier riktigt bra till ett spännande slut. Kanske löser man det hela lite väl bekvämt när man istället hade kunnat våga dra åt tumskruvarna lite mer, även utan att skrämma ihjäl de allra minsta tittarna, men som helhet håller berättelsen bra ändå.

WreckRalph_screen8

Förutom att den inte direkt bryter ny mark, utan plöjer på i samma gamla hjulspår, var det enskilt största problemet jag hade med den John C. Reilly (från bland annat Magnolia och Carnage) som gör rösten åt Ralph. Han har inte dynamiken för att lyfta huvudkaraktären till att få verkligt liv, utan det blir mest bara lästa repliker med varierande grad av inlevelse. Flera av de mindre karaktärernas röster fungerar betydligt bättre och Sarah Silverman lyckas fräsa lite nödvändig gnista i Vanellope von Schweetz. Man hade säkert kunnat använda centralhallen där spelkaraktärerna vandrar runt mellan spelen lite mer, även om jag ändå inte hade förstått alla kluriga spelskämt. Samtidigt är det väl klokt att fokusera på berättelsen snarare än att visa hur många spelreferenser man kan knöla in.

WRECK-IT RALPH

Denna utgåva ger tittaren möjligheten att se filmen i både 3D och 2D, där jag tog mig an det förstnämnda. Tekniskt sett finns det verkligen ingenting att klaga på och man använder inte 3D-tekniken enbart för att slunga saker mot tittaren, utan bygger hellre snygga världar med ett djup i. Definitivt pluspoäng för menyerna också, speciellt de nostalgiska delarna, där exempelvis pop up-menyn ser ut som något från ett gammalt 8-bitars Nintendospel. Med på utgåvan får man även Paperman, en sju minuter lång kortfilm i 3D om en man som möter en kvinna på väg till jobbet och blir lite förälskad. Tydligen vann den en Oscar för bästa animerade kortfilm och även om den kanske var lite mysig så säger det nog mer om Disneys lobbyorganisationer än om kvaliteten på filmen.

WRECK-IT RALPH

Gillar man animerad barnfilm av det numera nästan uttjatade slaget får man nog sitt lystmäte stillat. Den bjuder inte på några som helst överraskningar och tänjer inte på några gränser. Inte heller lyckas den vara så involverande att man blir rörd till tårar, men det är ändå en helt klart godkänd upplevelse som hela familjen han ha roligt tillsammans med. Ett fartfyllt äventyr, en del kul tv-spelsskämt och ett fint budskap om vikten av att ha vänner – räcker precis lagom långt.

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

One comment

  1. Pixar-andan kanske inte är så konstig då John Lasseter var exekutiv producent för filmen. Gott om karaktärer man känner igen från spel, gillade alla små detaljer som att Dig Dug springer runt precis som i spelet. En lagom charmig och trevlig historia att se tillsammans med barnen. Ingen tio i topp för Disney men bra mycket bättre än Bilar 2 och annat junk som Disney har producerat de sista åren.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.