Prey

”Hur var det där Prey?” tänkte jag när jag såg trailer för första gången under Bethesdas E3-konferens förra året. Det var förvisso ett sci-fi-tema, men hela ”indian-temat” från orginal Prey (2006) fanns inte någonstans att finna. Jag tyckte likväl att det såg ut som ett intressant spel och tänkte att jag åtminstone skulle hålla lite koll på det. Men det var först ett par månader innan själva releasen som jag faktiskt började kolla upp mer, och det var även först då jag insåg att detta var exakt den typen av spel som jag kommit att älska sen jag spenderade en hel sommar med att spela System Shock 2.

Det nya Prey, som istället ska ses som en spirituell uppföljare till den ovan nämnda System Shock-serien, utspelar sig på rymdstationen Talos 1 som ligger i omlopp runt månen, där man kontrollerar Morgan Yu ur ett förstapersonsperspektiv. Man upptäcker snabbt att något har gått riktigt snett på stationen och organismen man studerade här, som kallas Typhons, lyckats rymma och haft ihjäl stationens besättning. Med hjälp av olika vapen och förmågor ska man nu försöka ta reda på vad som faktiskt har hänt med stationen, och se till att dessa Typhons inte har möjlighet att ta sig ner till Jorden.

Utvecklarna Arkane Studios tidigare spel, Dishonored, är ett av de spelen som jag fortfarande kommer tillbaka till just för att man har möjlighet att lösa de olika uppdragen på många olika sätt. Man kan smyga sig igenom dom utan att någon ens märkt att du var där och bara knocka ut sitt mål (min favorit), eller gå likt en storm av kaos utan någon som helst hänsyn till de vakter som försöker stoppa en. Samma sak gäller även i Prey, där man kan lära sig att hacka datorer, reparera konsoler eller lyfta tunga föremål för att ta sig runt och utforska stationen. Men har även möjlighet att lära sig en del andra, utomjordiska förmågor, som tillåter en att handskas med fiender och situationer på olika vis. En av dessa är ”Mimic”, som likt en av fienderna i spelet, tillåter en att anta formen av ett annat objekt, för att antingen gömma sig från fiender eller komma igenom en smal passage (som en tekopp!)

Men till skillnad från Dishonored, som var indelad i olika uppdrag så har man möjlighet att besöka i stort sett hela Talos 1 från starten, även utsidan! Det är bara vissa delar av stationen som är oåtkomliga tills att man har fortsatt i spelets huvudstory, annars är det bara ens förmågor och vilja att utforska som sätter gränserna för var man kan ta sig. Men denna öppenhet kommer också med nackdelen att spelet kan få väldigt varierad svårighetsgrad. Vissa delar av stationen är befolkade av mycket svårare fiender än andra, och är det så att man råkar ta sig in på ett sådant område tidigt kan det snabbt leda till ens död, och att man får ladda om vid en tidigare punkt i spelet.

Men detta är något man lär sig, och det gäller även hur de olika fienderna i spelet fungerar. När jag började spelet först så startade jag med normal svårighetsgrad. Till och med då kände jag att jag fick vara försiktig, dels för att fienderna var ganska svåra men också för att jag inte visste riktigt vad som fanns runt varje hörn. Men efter att spelat ett lite tag så valde jag att starta om och köra på den svåraste svårighetsgraden, och jo, det blev svårare. Fienderna gjorde mer skada, tålde mer och hade lättare att upptäcka en. Men jag hade också lärt mig hur man skulle handskas med en del av dom, vilket gjorde att jag hade en betydligt lättare start. När jag sedan stötte på nya varianter av de fiender som fanns, eller helt nya fiender, så fick man ta det lugnt och metodiskt och försöka ta reda på hur man på bästa sätt oskadliggör dom. Känslan av att överkomma ett nytt hinder, för att sen kunna testa sina nya kunskaper när man stöter på dom i framtiden var väldigt tillfredsställande. Dock kom det med nackdelen att om man kände sig väldigt rädd och svag i början (jag hoppade till varje gång jag blev överrumplad av en Mimic) så förlorade man helt den känslan fram mot slutet; det var bara att metodiskt ta sig framåt.

I övrigt så tyckte jag att spelets alla delar fungerade väl tillsammans, även om smygandet inte riktigt var så effektivt som jag ibland önskat att det kunde varit. Striderna flöt på väl och kändes inte direkt orättvisa på något vis. Hackingen i spelet, som kan vara av väldigt varierande karaktär, kändes som den fungerade bra, även om jag tyckte att den blev enklare ju svårare den skulle vara. När man kommer till en punkt i spelet då man kan börja ”forska” om de olika Typhons så tyckte jag det var en funktion som funkade bra. Jag önskar bara att man hade kunnat få tag på den tidigare. Uppgraderingssystemet i spelet fungerade till det mesta ganska bra, men jag kände att när man fick planen för att kunna skapa mina egna ”Nuromods”, som är det man använder för att uppgradera och skaffa nya förmågor, så blev spelet snabbt mycket lättare. Den delen av spelet som skiner som bäst är just möjligheten att utforska, och göra det på ett sätt som passar en spelstil och val av förmågor. Tycker du om att söka igenom varje vrå efter hemliga vägar så kan ofta hitta något som hjälper en. Har man investerat mycket i hacking kan man ta sig igenom låsta dörrar eller datorsystem där man kan få ledtrådar. Eller så kanske det räcker man att lyfta undan ett gäng tunga lådor för att ta sig in där man behöver. Vissa områden kräver att man har en specifik förmåga för att komma, men man har alltid möjlighet att återkomma vid ett senare tillfälle i spelet när man har införskaffat denna (om man nu kommer ihåg det).

Grafiken i spelet känns aktuell och flöt på bra på min 3 år gamla dator där hemma. Effekterna är välgjorda och tydliga, och texturerna känns skarpa även på nära håll. Det enda jag kan klaga på, om något, är att fiendernas design kan kännas väldigt… tråkig, efter ett tag. Den första fienden man stöter på, Mimicen, är nog den enda som jag känner är en intressant fiende, men den påminner mig ändå väldigt mycket om headcrabs från Halflife-serien. Men allihopa ser mest ut som svart brus i olika gestalter, allt från humanoida till en flygade blob med tentakler. Även om man får känslan av att de alla hör ihop en i en och samma var svärm, så önskar jag att man hade kunnat ha lite mer variation.
När det kommer till musiken så var den också välgjord, även om spelet hade en tendens att vara lite väl ivrig med att sätta igång ”här gömmer sig fiender i närheten!”-låten, innan man ens fått chansen att stiga in i ett nytt rum.

Det nya Prey är i alla fall ett spel som passade mig som handen i handsken; småläskig stämning, smygande och hackande, möjligheten att uppgradera och skaffa nya förmågor, och sista men inte minst en förvånansvärd intressant story, men en riktigt schysst twist i slutet. Vad finns det att ogilla med det?

"Hur var det där Prey?" tänkte jag när jag såg trailer för första gången under Bethesdas E3-konferens förra året. Det var förvisso ett sci-fi-tema, men hela "indian-temat" från orginal Prey (2006) fanns inte någonstans att finna. Jag tyckte likväl att det såg ut som ett intressant spel och tänkte att jag åtminstone skulle hålla lite koll på det. Men det var först ett par månader innan själva releasen som jag faktiskt började kolla upp mer, och det var även först då jag insåg att detta var exakt den typen av spel som jag kommit att älska sen jag spenderade en…

Review Overview

Betyg

90

About Henrik Grönberg

Entusiastisk gamer och e-sportälskare som spelar allt från snabba FPS- till tidskrävande, turbaserade strategi-spel.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.