On Dangerous Ground

Mannen bakom Kiss Me Deadly, A.I. Bezzarides, hamrade några år tidigare fram manus till en annan pärla från 50-talet om hur ensamheten och cynismen tär på en polis. Även denna är riktigt bra, om än med en del skavanker.

bh-orchestrations-on-dangerous-ground-2Jim Wilson är polis och börjar få allt svårare att hantera jobbet. Det ständiga arbetet med att jaga kriminella, att se människors svagheter och avigsidor på livet börjar ta ut sin rätt. Hans tilltro till mänskligheten börjar vara låg och cynismen stark, men trots det kan han inte låta bli att vada ännu djupare ner i engagemanget som riskerar att ta kål på honom. Efter att ha blivit alldeles för våldsam mot en misstänkt säger hans chef till på skarpen och väljer att skicka iväg honom från den tärande storstaden. Någonstans norrut på landsbygden har polisen bett om hjälp med ett brutalt mord på en ung flicka och det är dit Jim skickas för att få något annat att tänka på. Långt från stadens byråkrati råder en annan syn på rättvisa som ligger betydligt närmare den bibliska, något som borde passa honom som hand i handske. Men mitt i det bistra och hårdföra hittar han något annat.

Inledningen på On Dangerous Ground är helt fantastisk. Jim patrullerar i staden nattetid tillsammans med två kollegor i en bil. De har fått rapporter om att hålla utkik efter två misstänka polismördare, de pratar vardagligt med varandra samtidigt som de åker runt mellan några givna hållplatser på spaning efter kriminella. Ett tips från en informant leder dem vidare och en ledtråd kollas upp. De hittar en eventuell misstänkt och för honom tillbaka till stationen. Det är något vardagligt och lite ruffigt över hela inledningen, med en djupt pessimistisk underton. För Jim är det inte bara polisyrket som ter sig allt mer hopplöst, hela hans liv känns tomt och meningslöst, vilket han tar ut i övervåld mot misstänkta. Alldeles innan hans ofrivilliga permis försöker en kollega prata förstånd med honom om vikten av att låta jobbet vara ett jobb och att ha ett liv utanför som får vara det viktiga. För mig brände det till ordentligt och kändes verkligen på riktigt. 1952 måste det här upplägget ha känts väldigt nytt och även om det kanske inte gör det sett med dagens ögon, finns något brutalt ärligt över hur det kastas på en.

ward-bond-on-dangerous-groundFortsättningen, när jakten på en mördare tar vid, stormar vidare i ett furiöst tempo på den snöiga landsbygden. Snart är Jim hack i häl på förövaren och med sig har han den hämndlystne pappan till offret. Någonstans här stannar filmen upp för att andas och det känns nästan bisarrt hur fort man transporterats från det dystra patrullerandet i staden till ett ödsligt hus på landet med helt nya karaktärer, med ett helt annat perspektiv på livet. Resan fram dit har varit sanslöst bra, men fortsättningen lyckas tyvärr inte vara lika briljant, även om det håller en stabil nivå ändå. Det blir lite enkla, om än inte publikfriande, lösningar på saker och med tanke på mörkret som målas upp, kommer karaktärerna lite väl billigt undan i slutet. Tydligen var filmbolaget inne och propsade på ett mer hoppfullt slut samtidigt som vissa ganska drastiska omklippningar gjordes, vilket punkterar känslan lite. En directors cut vore spännande.

Nicholas Ray, mannen vi fick se tyna bort i cancer i Wim Wenders dokumentär Nick’s Film, regisserade nästan 30 år tidigare denna film. Tydligen var de si och så med hans hälsa redan då eftersom Ida Lupino som spelar Mary hoppade in och regisserade delar av filmen. Ray gör ett riktigt bra jobb med att få filmen att kännas på riktigt. Han använder handhållen kamera i actionsekvenserna, tar med oss in på skumma bakgator och plumsar runt i djup snö när så krävs. Definitivt ett av de mer underskattade regijobben jag sett, speciellt med tanke på stilen och filmens ålder. B-filmstuffingen Robert Ryan är lysande i huvudrollen, med ett rejält mörker i ögonen. Det är utan tvekan en polisthriller som fokuserar på dramat och på den ensamme huvudkaraktärens kamp med att få grepp om en meningslös tillvaro, men med massvis med stil och frenesi. Hade det inte varit för att den delvis tappar andan lite för länge under en period och att slutet känns ganska billigt, hade det blivit högre betyg. On Dangerous Ground är en film man borde se om man vill ha en redig dos själslig vånda och grubblerier kring moral i sina polisfilmer.

a on dangerous ground PDVD_003Avslutningsvis några torra ord om utgåvan. Den ingår i Film Noir Classic Collection Vol. 3 tillsammans med bland annat tidigare recenserade Lady in the Lake. Det är ingen fantastisk transfer, men det erbjuds åtminstone ett kommentarspår.

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.