Melancholia

”Jag har alltid tyckt att det finns en skönhet i att kunna släppa taget. Det är så fantastiskt livsbejakande. Och går stick i stäv med västerländska mått på framgång och västerländsk dramaturgi, där allting handlar om just uppstramning och kontroll och underkastelse. Man ska besegra berget och besegra ditt och datt. Det är ju det alla våra berättelser går ut på. Men i själva verket rymmer motsatsen en fantastisk skönhet. […] Melancholia handlar till stor del om att överlämna sig själv till detta fenomen, som jag tycker att den melankoliska flickan symboliserar på ett bra sätt. Som jag berättat grips inte melankoliker av panik i katastrofsituationer utan förlikar sig med dem, eftersom det bara går som förväntat. Och jag tycker det finns någonting vackert i bilderna där hon bara står och tittar på den där planeten som kommer allt närmare och accepterar det. Medan däremot den normala kvinnan blir alltmer panikslagen.” – Lars von Trier, Geniet. Lars von Triers liv, filmer och fobier av Nils Thorsen.

melancholia01

På en herrgård någonstans har man en stor bröllopsfest. Justine (Kirsten Dunst, On The Road) har gift sig och försöker hålla modet uppe trots att hon är deprimerad. Hennes svåger Jack har betalat för festen och räknar med att få valuta för pengarna genom Justines glädje. Claire försöker hjälpa sin syster att hålla skenet uppe så gott det går. De vet inte att planeten Melancholia är på väg att kollidera med Jorden och orsaka mänsklighetens undergång.

melancholia06

Precis som Lars von Triers förra film Antichrist inleds Melancholia med en prolog i slowmotion till klassisk musik. Den här gången är det Wagner som ackompanjerar bilderna som visar hur Melancholia kommer att sluta. Det som skiljer den här inledningen från dess föregångare är att sekvenserna inte berättar någon rak historia utan är surrealistiska versioner av scener som senare ska utspela sig i filmen. Wagners musik återkommer under filmens gång när vi ska bli påminda om bilderna i prologen. Det är vansinnigt vackert. Jag lyssnar aldrig på klassisk musik, men här skruvar jag upp ljudet så pass mycket att jag måste sänka det igen när Melancholia krockar med Jorden och ett dovt basljud tar över.

melancholia04

Efter ouvertyren är Melancholia traditionellt berättad. I filmens första del lär vi känna Justine och ser pressen hon utsätts för på bröllopsfesten. Hennes depression verkar få känna till och de enda gångerna hennes leende verkar äkta är när oförutsedda händelser inträffar. Allting som festfixaren, komiskt porträtterad av Udo Kier (som medverkat i så gott som alla von Triers filmer, till exempel Riket), har planerat blir tomma ritualer som hon under sin mors (underbara Charlotte Rampling, Mot södern) inflytande inte känner någon glädje inför. Kvällen blir ohållbar och sveken avlöser varandra. Det låter kanske inte så roligt, men von Trier har kryddat festen med så många roliga karaktärer att det blir en väldigt lättsam upplevelse. John Hurt som tidigare lånat ut sin röst till både Dogville och Manderlay spelar systrarnas pappa och är en riktig casanova. Stellan Skarsgård (Ormens väg på hälleberget) spelar Justines chef på reklambyrån och räknar med att bruden ska klämma ur sig en tagline under kvällen. Alexander Skarsgård (True Blood) gör en liknande roll som den hans far gjorde i von Triers Breaking the Waves. I sin roll som brudgum försöker han vara en stödjande make till en fru som lever utanför ramarna.

melancholia02

Kiefer Sutherland spelar den något splittrade Jack. Under bröllopet är Jack en ganska neurotisk man, inte helt olik Sutherlands FBI-agent i Fire Walk With Me, medan han i filmens andra del om systern Claire (Charlotte Gainsbourg, Nymphomaniac) är betydligt mer samlad som den rationelle mannen som vägrar lyssna på domedagsprofeternas övertygelse om att Melancholia ska kollidera med Jorden. Claire är rädd för att forskarna som hennes man lyssnar på ska ha fel och drabbas av ångest. Trots att det är i filmens andra del som allting jag borde tycka är intressant tas upp saknar jag drivet som finns i majoriteten av von Triers filmer. Fokus ligger på Charlotte Gainsbourg och inte Kirsten Dunst som i första delen; vilket är ett lyft eftersom jag har svårt att se Dunst som någonting annat än Spider-Mans flickvän.

melancholia07

Karaktärernas sätt att hantera Jordens undergång är både tänkvärda och ironiska och det finns så mycket som är smart i berättandet. Pojkens uppfinning som med hjälp av en pinne och en ståltråd visar om Melancholia kommer närmare eller drar sig från Jorden är ett briljant berättarknep. Det är enkelt och effektivt. Omöjligheten att fly från undergången/melankolin symboliseras av en bro och etableras genom hela filmen. I Antichrist hade kvinnan en speciell relation till naturen och den återfinns även i Melancholia när Justine solar sig i Melancholias blå ljus och lockar den till sig. Jacks resa från att vara rationell till att i hemlighet tvivla och slutligen inse att han har fel är väldigt rolig och en njutning att se. Men ändå blir jag inte riktigt drabbad av Melancholia. Den andra delen berättas långsamt och är bitvis lika klinisk som Europatrilogin. Med von Trier-mått mätt räcker den inte till. Jag hoppas att bioaktuella Nymphomaniac som avslutar von Triers Depressionstrilogi (Antichrist var den första delen) är starkare.

"Jag har alltid tyckt att det finns en skönhet i att kunna släppa taget. Det är så fantastiskt livsbejakande. Och går stick i stäv med västerländska mått på framgång och västerländsk dramaturgi, där allting handlar om just uppstramning och kontroll och underkastelse. Man ska besegra berget och besegra ditt och datt. Det är ju det alla våra berättelser går ut på. Men i själva verket rymmer motsatsen en fantastisk skönhet. [...] Melancholia handlar till stor del om att överlämna sig själv till detta fenomen, som jag tycker att den melankoliska flickan symboliserar på ett bra sätt. Som jag berättat grips…

Review Overview

Betyg

70

About Mattias Berg

Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.