Maps to the Stars

photo-maps-to-the-stars-2013-6Tydligen ska David Cronenberg ha sagt att filmen inte nödvändigtvis är en satir över Hollywood, utan att den lika gärna hade kunnat utspelas i vilken omgivning som helst. Även om det finns något allmänmänskligt över karaktärernas beteende är det svårt att tro honom helt och hållet.

Den värld som målas upp i Maps to the Stars är mörk, obehaglig och en smula absurd. Den falnande stjärnan Havana Segrand (Julianne Moore – Magnolia) drömmer om att få spela samma roll som hennes alldeles för tidigt bortgångna mamma gjorde, när det vankas en nyinspelning. Som ny assistent anställer hon den gåtfulla Agatha (Mia Wasikowska – Stoker) som just klivit av bussen till Hollywood. Men varför har hon egentligen kommit dit och varför har hon brännskador över hela kroppen? Den just och pass tonårige barnstjärnan Benjie har lämnat rehab och lotsas av sina föräldrar in i nästa filmprojekt där en ännu yngre pojke envisas med att stjäla varenda scen. Spöken från det förflutna och från nutiden gör sig påminda, osunt ihopsnärjda familjeband släpas ut i solljuset samtidigt som Hollywoodmaskineriet skoningslöst tuggar vidare.

MTTS_01880.NEFJag har inte hunnit ta mig an någon av Cronenbergs senare filmer, varken A Dangerous Method eller Cosmopolis, men vad det verkar fortsätter han i dem med att dissekera psykologiska mekanismer som inte alltid är så vackra. Samma linje löper genom Maps to the Stars, där i princip varenda karaktär till större delen visar upp sidor som är allt annat än sympatiska. Själviskhet och cynism verkar vara den enda drivkraften hos karaktärerna som samtidigt passar på att dela ut kängor till varandra för att de beter sig på just det viset. Ingen verkar lycklig, allehanda tabletter finns alltid inom räckhåll för att stå ut med livet och alltid finns det någon man kan utnyttja för egen vinnings skull. Det är en ganska tung sittning att ta sig igenom filmen och vore det inte för en helt fantastisk skådespelarensemble hade det nog varit påfrestande kärvt. Julianne Moore (såklart) och Mia Wasikowska är de som imponerar mest på mig, i två modiga rolltolkningar som perfekt prickar in de två karaktärerna, utan att bli för mycket eller bli klichéer. Även Olivia Williams (Anna Karenina) och John Cusack (The Raven) förtjänar beröm, frågan är om den senare någonsin varit såhär bra? Den enda jag kan känna mig lite kluven inför är Evan Bird som Benjie. Även om han på vissa sätt kanske sviktar, är det ändå ingenting som påverkar helhetsintrycket, speciellt inte när alla andra insatser bär upp filmen så pass bra.

Det finns återkommande teman om eld, om incestuösa relationer, ungdomsfixering och om droger. Detta tillsammans med att en del karaktärer ser spöken, skapar en snårig och mångbottnad väv som jag inte riktigt får grepp på hur jag ska tolka, något som ändå inte gör den mindre fascinerande. Scenerna mellan Havana och spöket av hennes mamma som både hånar henne och antyder att minnena från barndomen inte är sanna, blir smärtsamma att titta på. Att se den incestuösa och ytliga värld, där alla är beredda att gå över lik för att gynna sig själv, som en symbol för Hollywood ligger lite för nära till hands för att man ska kunna bortse från det. Speciellt när Cronenberg är noga med att referera till riktiga stjärnor och filmer, som vävs samman med fiktiva. Jag köper samtidigt att det nog hade fungerat att överföra till relationerna mellan människor i ett IT-företag eller i en liten by, men när en man som arbetat i filmbranschen i 40 år väljer att låta sin film utspelas inom den, är det klart att den även är en satir över hur det fungerar där. Vi får inte glömma att Cronenberg gillar att dribbla med sin publik.

mapstothestarsKritiken mot filmen har varit blandad. En del kallar den för smörja där en massa duktiga skådespelare kastas bort, medan andra verkar uppskatta att grotta ner sig i cynismen. Jag kan ha förståelse för båda lägren, hör definitivt till det senare. Ofta tycker jag Cronenberg brukar ha någon form av inneboende tröghet i sin regi, där filmerna kan ha några intressanta idéer inbakade, men blir trista att ta sig igenom. I Maps to the Stars hade jag aldrig tråkigt, utan åkte med på resan in i en dyster och skruvad värld som ligger rätt nära vår egen, kanske närmare än vad många vill erkänna. Det finns en del skönhetsfläckar, där det som stör mest kanske är hur det hela knyts ihop lite för raskt mot slutet på ett sätt som nästan känns snopet. Jag hade gärna fått stanna kvar och meditera över känslan i flera scener, men nu ska vi hela tiden vidare. Det förtar lite av den omedelbara effekten, men det är ändå en film som ligger kvar i huvudet och får en att må lagom dåligt samtidigt som man kan pressa fram ett snett leende över hur ärlig den är i många avseenden.

 

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.