Filmfenix Filmrecensioner och mycket mer | Vi brinner för film Efter att The Magus haft premiär 1968 ska Woody Allen uttalat sig att om han fick chansen att leva om sitt liv skulle han göra allt igen på samma sätt, förutom att se The Magus.
Filmen är baserad på John Fowles novell med samma namn. Manuset har han själv skrivit och en anledning ska varit att Fowles inte var nöjd med utfallet kring fimlatiseringen av hans bok The Collector. The Magus är en sån där bok som folk läser för att jämföra med varandra om de ”fattat” den och känna sig smarta. Även i filmen görs det inte några hemligheter av att det är existentiellt drama som rullas upp framför våra ögon.
Nicholas Urfe (Michael Caine) flyr till Grekland från en romans med flygvärdinnan Anne (Anna Karina). Han är arg, överutbildad fast utan examina och en självisk poet utan alster att visa upp. Han reser till ön Phraxos för att undervisa unga pojkar i engelska. Nicholas har fått jobbet efter att den förra läraren begått självmord under underliga omständigheter. På en promenad möter Nicholas den mystiske greken Maurice Conchis (Anthony Quinn). Conchis är en gåta och är miljonär, en föredetta Nazistsamarbetare, Grekisk frihetskrigare, klinisk psykolog, filmproducent eller Gud själv, beroende på vem du frågar.
Efterhand som Nicholas umgås med Conchis, i sin magnifika vila vid havet, träffar han Lily (Candice Bergen) som presenteras som Conchis döda ungdomskärlek från första världskriget. Eller är hon en intagen psykiskt sjuk kvinna eller kanske en skådespelerska? Eller? Conchis värld är förbryllande, inte bara för Nicholas utan även för oss åskådare. Vi båda brottas med vad som är äkta och vad som är ett livets skådespel och kanske främst vad är syftet med allt. I slutändan är filmen det du vill den ska vara.
Att filmen klassas som ett misslyckande kan jag förstå och jag är böjd att hålla med Woody Allen i sitt hårda uttalande om den. Det finns såklart filmer som är betydligt sämre, men The Magus kommer snarare att göra dig mer förbryllad än något annat. Boken har jag inte läst och det lockar inte på något sätt efter att ha sett filmen som mest ägnar sig åt tvära kast.
Skådespeleriet är okej och det är Anthony Quinn (Zorba the Greek) som står för den bästa prestationen. Han är mystisk och kryptisk vilket är passande för magikern. Caine spelar nästan samma roll i alla filmer i slutet av 60-talet, en kall kvinnotjusare som i Alfie, men med existentiella funderingar som dock inte riktigt kommer fram på duken. Candice Bergen är enastående vacker men vad hjälper det när både hennes karaktär och skådespel är platt och intetsägande. Det grekiska landskapet är kanske det bästa The Magus har att erbjuda i en film som vill mycket men saknar både hjärta, tydligt mål och hemskt opassande musik.
Att göra bra konstfilm är en konst och regissören Guy Green tillförde inte det som behövdes för att leva upp till förväntningarna hos bokpubliken. The Magus är ett artistiskt misslyckande och Caine själv rankar den här filmen som den absolut sämsta han varit med i och då har mannen varit med i Jaws 4 för referens. The Magus är stundtals vacker och förbryllande samtidigt som den lämnar en ofullständig känsla i kroppen. Det hela kan summeras med att det inte är målet utan resan som är det viktigaste. När inte det hjälper som tröst vad gör man då? The Magus är en film som varken jag eller Woody Allen kan rekommendera.
