Mad Men – Säsong fem

”You don’t smile, you smirk!” Megan skräder inte orden när hon beskriver sina cyniska kollegor på reklambyrån i den femte säsongen av succén Mad Men som nu blivit tillgänglig för hemmabruk i Sverige.

Don Draper har funnit sig tillrätta som nygift i en vräkig lägenhet på Manhattan samtidigt som Sterling-Cooper-Draper-Pryce tycks ha tagit sig ur den värsta krisen efter att Lucky Strike övergav dem. Joan tar hjälp av sin mamma för att klara sig som ensamstående mamma medan hennes make är ute i kriget. Betty försöker hitta sin plats i sitt nya äktenskap, men tvingas samtidigt brottas med att hålla kontroll över vikten. Året är 1966 och USA rör sig stadigt mot en ny och mindre oskuldsfull era, men behovet av en snärtig reklamkampanj är detsamma.

Det här är den första säsongen av Mad Men där jag direkt upplever att anslaget är ett annat jämfört med de andra. Djupdykningarna in i enskilda karaktärers vedermödor, det ständiga analyserandet av hur könen förhåller sig till varandra eller konsumtionspsykologin tonas ner. Istället tar man sig försiktigt an rasfrågan, undersöker vad de ständiga prestationskraven gör med människor och låter faktiskt oväntat många av karaktärerna vara någorlunda tillfreds med livet. Jag ska faktiskt drista mig till att utnämna denna femte säsong till den, i stor utsträckning, minst mörka, något som accentueras av att man låter tidtypisk design få allt större utrymme. Visuellt sett är det förmodligen den mest slående av säsongerna, där kameran undviker dramatiska närbilder till förmån för att visa så mycket som möjligt av rummet de befinner sig i. Inte lika intimt som tidigare, men med en underbar känsla av lyx med precis lagom kylig distans.

Manusförfattarna med Matthew Weiner i spetsen fortsätter att försiktigt berätta om livet kring reklambyrån och karaktärernas liv. Det mest givna dramatiska poängerna tonas ner och det är fortfarande mycket som händer mellan avsnitten, där man som tittare får roa sig med att pussla liten på egen hand eller dra slutsatser. Att inte skriva någon på näsan, ta de uppenbara besluten eller någonsin bli förutsägbar har sedan starten var en av styrkorna med Mad Men och man fortsätter på samma inslagna linje i denna säsong. På något vis känns det som att självförtroendet börjar bli farligt stort, något som mycket väl kan implodera i självgodhet och lättja framöver, men än så länge håller man fanan högt.

Karaktärerna försätts alltjämt i en hel del ångestframkallande situationer och även om det nog aldrig i serien varit så många som mått så pass bra, finns det givetvis en hel del själslig vånda. Att anslaget kanhända är något ljusare i denna säsong gör egentligen bara att man uppmärksammar hur mycket som varit extremt dystert tidigare. Fortfarande få vi dock karaktärer som slåss med tomheten i tillvaron, med att leva med sig själva som de cyniska karriärklättrare arbetet tvingar dem att bli eller spöken från det förflutna som vägrar släppa taget. Man sitter inte bara och nickar instämmande i hur smart och snyggt allt är, man blir även känslomässigt engagerad.

Tidigare säsonger har plågats av en stundtals horribel svensk textning där ord översatts fel, vissa syftningar blivit helt galna och även några karaktärers namn missförståtts. Då det inte erbjuds någon engelsk textning i denna utgåva och jag gärna använder mig av textning för att kunna se med låg ljudvolym, fick jag ge den svenska en ny chans. Det dyker fortfarande upp någon oerhört klantig miss, där Henry kallas för Dave i textningen, men inte alls i samma utsträckning som tidigare. Dock kladdas den svenska texten rakt över den engelska som finns där för att översätta franska när Megans föräldrar är på besök, vilket gör båda två i princip oläsbara. Bortsett från att Noble uppenbarligen snålat in på duktiga översättare och kanske inte tänkt alla tankar fullt ut, är presentationen i övrigt riktigt stabil. Ljud bild levererar på hög nivå samtidigt som det finns ett omfattande extramaterial att ta sig an när andan faller på.

Den femte säsongen av Mad Men visar med eftertryck att serien är det bästa som finns att tillgå för närvarande. Tonen och stilen har justerats till något aningen mer stiliserat och kanske även mindre pessimistiskt, utan att på något vis göra avkall på intelligensen eller nyanserna. I åtminstone två säsonger till efter denna kommer vi få besöka Madison Avenue. Det känns skrämmande lite.

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

One comment

  1. Nicklas lundström

    Spot on, mycket av den mer positiva stämningen tror jag beror på att Betty är med betydligt mindre och hon torde ju vara en av TV-historiens mesy olyckliga och därmed också negativa och småelaka personer. Jag saknar henne…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.