Kundun

Trots att han kallar sig för katolik hakade på Martin Scorsese på trenden i Hollywood att vurma för Tibet och hoppas på att Dalai Lama någon gång ska kunna återvända till ett fritt hemland. Istället för att konvertera och raka av sig håret gjorde han 1997 en film istället.

När en Dalai Lama dör börjar letandet efter hans reinkarnation. Efter att den 13:e i ordningen lämnat jordelivet i mitten av 1930-talet hittar man hans efterföljare i en liten by när pojken bara är några år gammal. Enligt traditionen förs han och hans familj till det palats där han så småningom ska krönas till ledare för Tibet. Han fostras in i det stillsamma och oftast mycket fredliga buddistiska tänkandet, men utanför landets gränser sjuder oroligheter. Efter andra världskrigets slut börjar grannlandet Kina visa allt större intresse av att återta Tibet, efter att länderna under många år levt i fred. När kommunistregimen så småningom invaderar ser det inte ut att finnas någon annan möjlighet för Dalai Lama annat än att fly till exil i Indien.

Det finns två stora stjärnor i Kundun. Den ena är fotografen Roger Deakins som kanske är mest känd för sitt samarbete med bröderna Coen och har filmer som Fargo eller No Country for Old Men på sitt samvete. Han fångar snyggt de tacksamma scenerierna inne i tempel och ute i de bergiga landskapen. Bilder flyter ihop, tillåts associera ganska fritt och berättandet hänger med på noterna, framförallt inledningsvis. Den andra stjärnan är Philip Glass som komponerat ett fint ljudlandskap av piano, synthmattor och stråkar. Han gör inte det väntade och låter sig inspireras allt för mycket av Tibetansk musik utan har istället skapat något som känns eget och väldigt vackert. Allt fogas samman enhetligt och elegant, så egentligen är Kundun en laginsats, där även Scorsese håller sin regi lågmäld.

Alla roller spelas av mer eller mindre helt okända förmågor hämtade från såväl Tibet som Kina. Det är skönt att man inte krystat in en vit man som betraktar allting, spelad av Richard Gere eller liknande, bara för att någon producent fått för sig att målpubliken behöver en karaktär av samma etnicitet för att kunna relatera till filmen. Dock stör det mig att alla pratar engelska med lite klädsamt knölig brytning. Om man nu gick så långt att man rekryterade långt utanför Hollywood kunde man väl även låtit dem prata sitt eget modersmål? Scorsese brukar inte vara den som viker sig, men jag antar att han tvingades till denna kompromiss för att få använda de skådisar han ville eller för att få loss pengar över huvud taget. Eller så har han bara tagit ett dåligt beslut.

Bäst fungerar filmens första timme eller så, när Dalai Lama fortfarande är ung och berättandet består av minnesbilder som lite löst hakar i varandra. Det är här Deakins foto kommer till sin rätt, när scenerna är laddade av en ung pojkes känsla av förundran, och en råtta som smyger sig fram för att dricka ur några bägare visar sig vara mer intressant än något annat som sker just då. Fragmentariskt, poetiskt utan att bli pretentiöst och behagligt fängslande. Man märker att manus är delvis baserat på huvudpersonens egna minnen som sedan återberättats. När dramaturgin sedan stramas upp och de historiska händelserna får allt större vikt, blir Kundun inte lika intressant längre. Även om fotot fortfarande håller hög klass känns filmen mer mekanisk och märkligt nog inte lika känsloladdad. Sista halvtimmen, som egentligen mest bara handlar om hur Dalai Lama slutligen övertygas om att fly, blir tyvärr direkt tråkig.

Man behöver inte oroa sig för buddistisk propaganda eller överdrivet glorifierande av det fridfulla livet för överheten i Tibet, även om det samtidigt inte problematiseras speciellt mycket heller. Om man ser filmen som snyggt iscensatta minnesfragment och har överseende med sättet den torkar ihop mot slutet är den definitivt sevärd. Den är garanterat bättre än filmen som gav Scorsese sin första Oscar, den bitvis pinsamma The Departed, men det är å andra sidan inte någon större bedrift. Soul Medias combo-utgåva, som innehåller filmen på såväl Blu-ray som DVD, behöver dock inte skämmas.

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.