Kiss of Death

Att vända ryggen till ett kriminellt förflutet är inte lätt, inte ens när det handlar om att försöka börja ett nytt liv tillsammans med sina barn. Nick tvingas slåss mot sitt förflutna, sina skuldkänslor och sina egna tvivel på sig själv som pappa såväl som betydligt mer påtagliga hot.

Den till synes hopplöse återfallsförbrytaren och familjefadern Nick Bianco åker fast efter en stöt mot en juvelerare. Polisen fattar tycke för honom och försöker erbjuda honom villkorlig dom i utbyte mot information, något han vägrar gå med på. Efter en tid i fängelse nås Nick av beskedet att hans hustru, plågad av att vara ensamstående förälder med knaper ekonomi, tagit livet av sig. Parets två gemensamma barn har placerats på barnhem. Tanken på att starta om tillsammans med barnen och en ny kvinna ter sig allt mer lockande, särskilt då polisens tidigare erbjudande står kvar.

En mer lågmäld och återhållsam kriminalthriller än annat i genren, där fokus minst lika mycket ligger på huvudkaraktärens vånda, som på hårdkokt spänning. Det fungerar utmärkt, vilket gör filmen såväl gripande som spännande. Mörkret får stort utrymme och Victor Mature gör ett riktigt bra jobb med sin melankoliska uppsyn i huvudrollen. Han känns hela tiden plågad av ångest, med en hand knuten i fickan och fast bestämd att göra rätta saker, utan att kanske exakt veta vilka de är. En inte helt smart människa, men trots allt förvånansvärt enkel att tycka om och engagera sig i. Visst kanske hans familjeliv under andra halvan av filmen får en onödigt sockersöt känsla, men samtidigt tycker jag mig se ett mörker i den betydligt yngre kvinnans nästan osunda förälskelse i honom.

Alla större roller känns välspelade. Brian Donlevy är trygg och stabil som den hjälpsamme polisen D’Angelo medan unga Coleen Gray klarar av sin otacksamma roll som trånande hemmafru bättre än vad karaktären egentligen kanske tillåter. Jag brukar alltid tycka om Richard Widmark som här gör sin debut och nog har han något minnesvärt över sig som gangstern Tommy Udo, men samtidigt är överspelet lite väl uppskruvat. En lite mer återhållsam tolkning hade nog bara gjort karaktären än mer obehaglig. Regissören Henry Hathaway som även gjort bland annat The House on 92nd Street och The Desert Fox: The Story of Rommel håller det hela enkelt. Det är snyggt, välgjort och utan större krusiduller. Svärtan kommer inte från ett överdrivet kontrastrikt foto eller dramatiska skuggor, utan snarare från den vånda Nick ustrålar i nästan varenda scen.

Kiss of Death är nog en av filmerna i Noir-genren som överraskat mig mest. Visserligen har den ett relativt högt snitt på imdb, men jag hade ändå förväntat mig en mer typisk och simpel gangsterthriller. Den känns inte hundraprocentigt fräsch helt igenom och ibland är den hopplöst gammaldags, men det spelar inte så stor roll ändå. Ett skickligt hantverk som tar vara på dramat snarare än spänningen, utan att lämna gangstergenren för det. Serien Fox Film Noir fortsätter även att leverera bra och billiga utgår med en lagom dos extramaterial, som vanligt i form av ett kommentarspår. Jag tycker verkligen inte man ska missa denna.

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.