Kick-Ass 2

Föregångaren blev en välförtjänt framgång. Men håller uppföljaren måttet?

Kick-Ass (2010) lyckades med det nästan osannolika; att blanda tonårsangst, existentiella klassiska superhjälteproblem med John Woo-inspirerat ultravåld, spetsat med väl avvägda doser ironi, parodi och satir. Detta till något som väl trots allt måste betecknas som en komedi – en mörk actionkomedi – och blev följaktligen en välförtjänt publik- som kritikerframgång. Perfekt balanserad; fingerspitzengefühl! Hatten av!

Uppföljaren, Kick-Ass 2, med i stort sett samma gäng framför kameran (minus Nicolas Cage), men med regissören Matthew Vaughn utbytt mot relativt okände Jeff Wadlow (Cry_Wolf och Never Back Down) som även stått för manus, kickar igång där vi lämnade ”ettan”. Våra huvudrollsinnehavare har logisk nog blivit tre-fyra år äldre, men i övrigt är det mesta sig likt.

Jag såg om Kick-Ass för bara tre dagar sedan och kan därför jämföra filmerna hyfsat väl. Våldet har blivit grövre (även om regissör Wadlow i intervjuer påstår motsatsen) och framförallt gäller detsamma för språket. Det är ”cunt” och ”suck my dick” i var och varannan mening, ingen familjefilm med andra ord. Men bortsett från detta tycker jag man lyckats gott med att bevara traditionen (Kick-Ass-franchaisen bygger för övrigt på en tecknad serie av Mark Millar och John Romita Jr., som jag inte är familjär med, men som filmen tydligen följer ganska väl).

Kick-Ass velar nu, på klassiskt Spindelmannen-maner, om han ska satsa på superhjälteriet eller inte och efter ett tag börjar även Hit-Girl tackla av när det gäller kampen mot ondska. Det är bara Red Mist som inte ger upp, nu i rollen som The Motherfucker (!). Dessa tre gestaltas av Aaron Taylor Johnson, Chloë Grace Moretz och Christopher Mintz-Plasse, där samtliga är riktigt, riktigt bra. Utan att avslöja för mycket av handlingen, kan jag säga att Kick-Ass så småningom slår sig ihop med några andra ”gatusuperhjältar” medan antagonisten The Motherfucker satsar på professionella kriminella.

Filmen är kul, innehåller några fantastiska one-liners, och är snyggt actionfylld. Actionsekvenserna går till och med att följa, ingen sinnessjuk Bourne-klippning med andra ord. Men efter alla dessa lovord måste det samtidigt konstateras att den inte riktigt lever upp till föregångaren. Mixen funkar inte riktigt lika bra denna gång, även om den funkar. Lite för lång, lite för kort i vissa avseenden, lite för abrupt i andra.

Jim Carrey gör en intressant karaktär, Colonel Stars and Stripes, och han gör den bra. Dessvärre skrivs han ut ur manuset alldeles för tidigt och jag hade gärna sett denna figur utvecklas ytterligare. För övrigt kan det nämnas att Jim Carrey tog avstånd från Kick-Ass 2 i media efter att filmen färdigställts. Eller rättare sagt så tog Carrey avstånd från våldet i filmen, efter att ha blivit illa berörd av massakern på Sandy Hook Elementary School i Connecticut. Vad kan man säga om detta? Ja, inte mycket, enligt mig åtminstone, eftersom jag inte ser sambandet.

Såg förresten en dokumentär för några veckor sedan (tror att det var på Discovery Channel) där det visade sig att det verkligen finns människor i USA som klär sig som superhjältar och som ger sig ut på gatorna för att bekämpa brottslighet, precis som i denna film. I dokumentären klippte man då och då in Stan Lee som ständigt sa något i stil med: ”Ja, syftet är nog gott, men man bör nog överlåta brottsbekämpning åt polisen! Har man inga riktiga superkrafter kan det sluta illa!” Ja, det här med identitetssökande är inte helt lätt…

Sammanfattningsvis är Kick-Ass 2 en fullgod uppföljare, men inte lika fullgod som sin föregångare.