Jessica Jones säsong 1

Att säga att Netflix och Marvel lyckats bra med deras TV-serieuniversum är en underdrift. Hittills har båda säsongerna Daredevil och första Jessica Jones hyllats som mästerverk av såväl kritiker och fans som vanliga dödliga. Jag är Marvelfantast och febril filmkonsument. Jag vill berätta om första säsongen av vad jag tycker är en av de bästa överföringarna av en karaktär från serietidnings- till TV-rutan någonsin: Jessica Jones och ska försöka vara spoilerfri så långt det bara går.

img_0056

Marvels Jessica Jones är inte bara en snygg och underhållande TV-serie: den är också ideologiskt viktig. Jag skulle beskriva det som att det finns två lager: en yta och ett djup. Båda briljerar. Likt många av Netflix egna serier är det en välskriven serie som, precis som sin föregångare Daredevil, utmärker sig cinematografiskt med ett urläckert användande av New Yorks vackra neonbelysta mörker i en klassisk noir-ton (märk exempelvis hur seriens tematiska färg lila sticker ut en aning mer än resten av spektrat i många av de exteriöra scenerna). Castingen är fantastisk där inte inte minst Krysten Ritter (Jessica Jones) lyser igenom med mångfacetterat skådespeleri och David Tennant lyckas med samma bravur som Vincent D’Onofrio i Daredevil skapa en superskurk som jag hatar, älskar, är oense med, håller med och är totalt livrädd för på en och samma gång.

För att ge er en kort introduktion av serien så bygger den på Brian Michael Bendis serietidning vid namnet Alias och handlar om privatdetektiven Jessica Jones, en före detta superhjälte med oanade superkrafter (hjältestark, flyger, supersnabb läkning) som på grund av ett livstrauma nu lever ett minst sagt destruktiv liv i nästan total isolation från andra människor. De som ändå finns kvar i hennes liv är styvsystern och bästa vännen Trish (Rachel Taylor), den till en början ytliga romansen Luke Cage (Mike Coster, som vi unnats att få se mer av i egen Netflix-serie) samt den iskalla advokaten Jeri Hogarth (Carrie-Anne Moss) som med jämna mellanrum anställer Jessica för att hitta skit och bevis för att vinna i rättssalen.

img_0055

Vi möter Jessica i hennes arbete som privatdetektiv i Hell’s Kitchen och kastas snart in hennes karusell av alkohol- och sexmissbruk. När mannen vars övergrepp hon försöker supa bort plötsligt står framför henne igen vänds hennes kullkastade liv på ända än en gång. Vem är då skurken som en privatdetektiv med superkrafter inte kan rå sig på? Ingen mindre än Killgrave (eller Purple Man som han även kallas i serietidningen) vars förmåga är att kunna få vem som helst att göra precis det han vill genom att säga det.

Här visar serien sitt djup. Vi får en uppvisning i hur bra berättarteknik kan användas till så mycket mer än ett medel för filmskapande, eller snarare hur kommersiellt filmskapande kan vara smart samhällsanalys och kritisera och dekonstruera. Killgrave är helt enkelt grundreceptet på patriarkatet. Han är en vit, snygg, rik man som har all makt i världen för att vad han säger blir en befallning som är omöjlig att trotsa. Han missbrukar förmågan på grova och inte sällan vidriga sätt för att få sin vilja igenom, vare sig det är för att ge honom ekonomiskt oberoende, politiskt inflytande eller mänsklig kontakt. Serien gör sig helt rätt för en mer vuxen publik och har med måtta förtjänt sin 15års-gräns.

img_0057

Jessica Jones utspelar sig i samma universum som Marvels andra, mer lättillgängliga filmer (Avengers, Iron Man, etc.). Seriens skapare Melissa Rosenberg gör ett utmärkt jobb som vågar ta serien till mörka, hemska platser de tidigare filmerna i Marvels universum inte berört än. Och det är precis det som gör Jessica Jones till en viktig serie. Den berättar på ett plan en berättelse om en privatdetektiv och hennes liv och på ett annat plan en historia om en kvinnas frigörelse från manlig dominans, om hur lätt det är att missbruka makt som har givits till dig och om vad som måste till för att rubba en ordning.

Det ska tilläggas att det det inte bara är mörker och smärta i denna serie. Det finns moment av hopp och glädje, inte minst vid Jessicas upptäckt av att Luke Cage har hud av stål och tål hur mycket stryk som helst utan att få en skråma på kroppen. En mycket fin och komisk scen då de två superhjältarna för första gången har sex utan att hålla tillbaka.

img_0059

I slutändan är Jessica Jones en fantastisk TV-serie som måste ses. Det är fantastiskt att se Jessicas sökande efter kontroll i sitt liv men hur mycket hon än försöker vara iskall, uppkäftig och benhård så finns det en sak hon inte kan kontrollera: det faktum att hon trots allt vill hjälpa människor som har det svårt.

Att säga att Netflix och Marvel lyckats bra med deras TV-serieuniversum är en underdrift. Hittills har båda säsongerna Daredevil och första Jessica Jones hyllats som mästerverk av såväl kritiker och fans som vanliga dödliga. Jag är Marvelfantast och febril filmkonsument. Jag vill berätta om första säsongen av vad jag tycker är en av de bästa överföringarna av en karaktär från serietidnings- till TV-rutan någonsin: Jessica Jones och ska försöka vara spoilerfri så långt det bara går. Marvels Jessica Jones är inte bara en snygg och underhållande TV-serie: den är också ideologiskt viktig. Jag skulle beskriva det som att det finns…

Review Overview

Betyg

100

About Stefan Stanisic

En film-, scenkonst- och spelnörd som bor i Malmö. Jobbar som film och teaterregissör och har tillbringat otaliga sömnlösa nätter med att försöka klara av det omöjliga uppdraget att se alla världens filmer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.