Insidious: Chapter 2

insidious-chapter-2-reelgoodPublikframgångar kräver sina uppföljare och redan när man var på väg ut ur salongen från Insidious kändes det självklart att ett nytt kapitel var att vänta.

Precis som jag nämner i min recension av The Conjuring, tävlade James Wan med sig själv om den biobesökande skräckfilmspublikens gunst, då den hade premiär ungefär samtidigt som Insidious: Chapter 2. Att båda filmerna har Patrick Wilson (Prometheus) i huvudrollen och inte bara handlar om onda krafter som hemsöker en familj, utan även inkluderar någon form av spökjägare, gör att man lätt blandar ihop dem. Å ena sidan gör det kanske inte så mycket med tanke på att det som fungerar gör det i båda filmerna, men å andra sidan har de i viss mån även samma brister. Framförallt borde Wan omedelabart säga upp den som designar spöken och andra onda väsen i sina filmer, då det är en extremt utnött och trist look som lusat ner lite för många filmer nu.

Insidious-2-Specs-and-TuckerNi som sett första filmen minns förhoppningsvis hur den slutade, för uppföljaren tar vid där eftertexterna rullade då. Familjen Lambert har lyckats skaka av sig den demon som klamrat sig fast vid deras son Dalton, men något följde med pappa Josh tillbaka från andevärlden. Mamma Renai har svårt att riktigt lita på sin make som beter sig underligt, så de åker tillbaka till hans föräldrahem där hans mamma fortfarande bor kvar. Innan de ens hunnit ställa ner väskorna i hallen börjar märkliga saker att hända igen, något som hänger ihop med händelser i det förflutna. Även om mediet Elise mördades i slutet av förra filmen hindrar det henne inte från att sträcka ut en hjälpande hand, speciellt inte då hennes medhjälpare står redo att rycka in.

Mycket av det som fungerar känns igen från så väl The Conjuring som från första halvan av föregångaren. Wan låter sin kamera glida runt tillsammans med någon vettskrämd karaktär, håller ut på spänningen och kastar sedan något skrämmande mot en med bra känsla för tajming. Kanske lyckades första filmen skicka lite rejälare ilningar längs ryggraden innan den spårade ut fullständigt i en nästan skrattretande final. Här görs inte samma djupdykningar, men det känns å andra sidan även lite tröttare. Efter tre ungefär likadana filmer från samma regissör vet man när han har tänkt skrämmas, ungefär hur det kommer att se ut och även när han bara luras att något obehagligt ska inträffa. Jag tycker ändå det känns ganska mysigt och tryggt, men det är å andra sidan inte en känsla som passar speciellt bra ihop med genren alltid. Åtminstone inte en tredje gång.

INSIDIOUS-CHAPTER-2-TYSedan känns det kanske lite fånigt med tanke på vilken simpel film Insidious: Chapter 2 egentligen är, men jag tycker den är onödigt tillkrånglad. Visst är det trevligt med uppföljare som på allvar knyter an till första filmen, men att börja återanvända scener med en liten knorr, använda sig av tillbakablickar och göra ständiga vandringar i någon form av andevärld, fungerar inte riktigt på mig. Mixen mellan det banala och det onödigt röriga smakar inte så bra, utan kommer lite i vägen för att kunna skrämmas på allvar. Det blir även en eller två karaktär för mycket som ska drälla ut och antingen hjälpa eller stjälpa. Istället för den hädangångne Elise kallas en professor med liknande egenskaper in och utan att han på något sätt känns jordad i berättelsen får han helt plötsligt spela en oväntat stor roll. Jag tycker gott och väl att det hade räckt med de två spökjägare som blev kvar från första filmen.

Egentligen har jag ganska hög toleransnivå för slitna klichéer så länge man har rätt känsla i användandet av dom. Flera gånger tycker jag att Wan gör ett bra jobb med att dra nytta av en hel del beprövade grepp inom skräckfilmsgenren och finjustera dom ganska snyggt. Den redan nämnda tröttsamma designen på spökena har jag däremot inte lika lätt att leva med och när sedan bakgrundshistorien till överstespöket rullas upp måste man sucka. Det är ungefär lika delar Psycho som The Cell, kört genom någon skräckfilmsantologi gjord för TV 1991. För mig blir det nästan skrattretande hur platt, ointressant och futtig historia det visar sig vara. Med budgeten och genrekunskapen som finns där, borde man ha haft tid att vaska fram något lite mer kreativt. Många skrattade åt demonen i första filmen och visst gick tankarna till ett Darth Maul-fan med för mycket pengar på fickan, men det kändes i sammanhanget åtminstone mer unikt än den här gamla reliken.

Insidious-2-Wallpapers-11Nu pratas det såklart om en tredje del, något som i viss mån utlovas i en liten sekvens precis innan eftertexterna, något jag absolut inte har något emot. Förhoppningsvis släpper de fokus på familjen Lambert då och slutar försöka knyta ihop allting så tätt att man fastnar. Gillar man onda andar, dörrar som smäller igen och ett välpolerat användande av genrekonventioner är Insidious: Chapter 2 tacksam underhållning.

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.