Inbred

Detta är filmen som totalt har förändrat min syn på trevliga pubkvällar med allsångsstunder. Då den inhemska värden stämmer upp en trevlig allsång som vi alla kan stämma in i. Där vi ovetande sjunger om den lemlästade fadern och den nedgrävda modern, medan grisarna matas med barnen. Och vad du än gör, be aldrig att få någonting mot din huvudvärk.

Inbred 01

Temat har vi sett förut. Jag kan nämna klassiker som The Hills Have Eyes. Men även nyare filmer som till exempel Wrong Turn, som bygger en hel filmserie på vår rädsla för de inavlade. De som har sett Den Sista Färden, glömmer nog inte banjoscenen som är en av de centrala scenerna i filmen. I Inbred får vi följa en grupp ungdomsligister som ska åka ut på landsbygden över en helg. Som övervakare följer två socialarbetare med som har vitt skilda perspektiv på hur ordning och reda skall bevaras. Det som var tänkt som en helg där ungdomarna ska förvandlas till hederliga skattebetalare utvecklas till någonting helt annat när man möter de inavlade byborna från Mortlake, mitt i det vackra Yorkshire. Gruppen består av samma olika karaktärer som man kan tänka sig i en liknande film. Den söta, tysta flickan, antagonisten som ger sig på alla, sidekicken som följer antagonistens varje steg och skrattar åt alla hans skämt och till sist, den tysta grabben som är fascinerad av eldens lek och längtar efter varje tillfälle att få bränna något. Ledarna är den oerhört korrekte och tråkige Jeff (James Doherty) och den levnadsglade Kate (Jo Hartley).

Byn som man valde, för detta sociala experiment att få ungdomarna på rätt köl, är verkligen en by på nedgång. En gång fanns ett behandlingshem för sinnessjuka här, men numera verkar allt bara bestå av ruckel. Byns enda pub ”The Dirty Hole” är samlingsplatsen och dess ägare, Jim (Seamus O’Neill), brukar ha shower för att roa invånarna. Här är man inte intresserad av att skapa en rättskaffens medborgare, utan istället ges möjlighet att ha ihjäl någon på de mest bisarra sätt man kan tänka sig. När konflikten mellan utbölingarna och byborna utvecklas och förvärras, börjar en mardröm som ingen kunde ana.

Inbred 02

Regissören Alex Chandon, som senast gjorde Cradle of Fear (2001) brer på med betydligt fler underligheter än vad man kan förvänta sig från denna typ av film. Därför sticker Inbred ut från mängden av filmer som baseras på inavlade blodtörstiga dårar. Redan i inledningsscenen sätter Chandon agendan för filmen. Här är det blod och död som vi får ta del av.

Filmen bygger inte upp några relationer till offren. Du får inga känslobindningar på något sätt. Snarare blir det en suck av lättnad ju mer gruppen minskas. Filmen är oerhört politiskt inkorrekt, och i en scen började jag faktiskt att fundera om man verkligen får göra på detta sätt. Men allt är gjort i en underbar svart humorton som gör att man kan köpa Chandons uppvisning. Att se ut över publiken under byledarens show och se dem sitta där i sina gamla 3D glasögon medan kroppsvätskor och skit sprutar över dem får en nästan att bli öm inombords. För här är det splatter som gäller. Det ena offret efter det andra tas ihjäl på de mest märkliga sätt, och det är inte bara några stänk det handlar om. Blod och inälvor sprutar omkring oavsett om du blir överkörd eller ihjältrampad. För mig som är uppvuxen med Monty Python känner jag igen den totala överdriften. Filmen vill inte väcka några sympatier, eller utge sig för att ha en dold mening för att till exempel påverka den inhemska jordbrukspolitiken. Nej, här är det raka rör som gäller.

Inbred 04

Bildmässigt finns inte mycket kvar att be om. Kontrasterna är bra och varje scen visas både tydligt och skarpt. Även där man kanske hade önskat något annat. De effekter som finns inlagda rent bildmässigt, ökar enbart på känslan som Chandon vill komma åt, och ses inte från mitt håll som ett tekniskt missöde. Jag blir imponerad av både sminkning och de specialeffekter som finns, även de gånger då det känns överdrivet. Detta medverkar enbart till att skapa filmen till vad den är.

Ljudet är bra och dialogen framträder i all sin fasa. Musiken underbygger filmen och det finns några enstaka tillfällen då jag retar mig på det val av bakgrundsmusik som Chandon har gjort. Men det får väl ses som skönhetsfläckar.

Inbred 03

Manuset är ingenting som någon kommer att vinna några litterära priser för. Allt är gjort för att komma fram till den punkt som hela filmens uppbyggnad leder till. Så visst finns det brister, och några helt ologiska beslut som fattas. Men ingenting får hindra detta bloddrypande tågs framfart tills lugnet återigen kan återvända till byn.

Allsången då? Den är helt enkelt fruktansvärd och hemsk, och så totalt underbar ”ee by, ee by, gum” Jag höll på att glömma… Naturligtvis finns det med en banjo också.

About Matz Malm

Med Göteborg i bakgrunden sitter jag ofta och begrundar livets mysterium och min egen plats i universum. Sådant som får mig att reagera och bli engagerad får min blick att söka sig till rutan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.