Gun Crazy

Det heter att man inte ska leka med elden, men skjutvapen bör man nog passa sig minst lika mycket för. Speciellt om man råkar fatta tycke för en rastlös kvinna som delar samma fascination. Egentligen kan det bara sluta på ett sätt för Barton och Laurie.

Att vara ung, förälskad och laglös har genom åren varit populärt att skildra på film. Bonnie & Clyde, Badlands eller Natural Born Killers kretsar alla kring ett ungt par som fattar tycke för varandra i samma takt som de överger den smala vägen. Romantiken flödar och kulorna viner. Naturligtvis går det även käpprätt åt helvete. Gun Crazy börjar med att berättar hur Barton växer upp med en stor fascination för vapen och en sällan skådad talang för prickskytte, men samtidigt har han en stark ovilja att någonsin vilja skada en levande varelse. När hans vägar i vuxen ålder korsas med karnevalartisten Laurie, som har samma intresse och förmåga som honom själv, spirar snart kärleken. Att slå sig ner och leva ett stilla liv har dock aldrig varit Lauries melodi, hon vill ha spänning och snabba pengar. Vad gör man inte för kärleken?

Gun Crazy är egentligen en ganska typisk B-film, med ett enkelt sedelärande manus och mer eller mindre okända skådespelare. Det börjar även mer än lovligt töntigt och banalt när vi träffar Barton som ung (spelad av en då 14-årig Russ Tamblyn som för mig är mest känd som Dr. Jacobi från Twin Peaks) och får höra hur han egentligen är en godhjärtad kille som bara råkar vara lite för intresserad av vapen. Han växer sedan upp till en något mer grovhuggen fattigmansvariant av James Stewart, skickligt porträtterad av John Dall, och när Laurie väl kliver i hans liv samtidigt som en mörk spiral börjar snurra, kommer Gun Crazy sakta igång på allvar.

Med stadig hand är det regissören Joseph H. Lewis som lyfter en ordinär historia till något mer. Kameran söker, och hittar, hela tiden intressanta vinklar. De relativt okända skådespelarna i huvurollerna, de redan nämnda Dall och Peggy Cummins, är oväntat stabila trots att en del dialog inte riktigt håller måttet. Om det sedan är fin personregi från Lewis eller skådespelarna själva som ska ta åt sig av äran ska jag låta vara osagt. En riktigt minnesvärd scen är filmad i en enda tagning från baksätet av bilen de kör, när de först går igenom de sista detaljerna inför ett rån, genomför det och sedan flyr platsen. Självsäkert genomfört utan att det känns som den fogats in bara för sakens skull. Slutscenerna som utspelas i träskmarker där dimman breder ut sig är även riktigt snygga och minnesvärda.

Det är lätt att föreställa sig en modern omtolkning av Gun Crazy där man skruvat ner det töntiga i inledningen och istället visat mer av den uppenbara sexuella åtrån som driver paret, men som produktionskoderna på det tidiga 50-talet naturligtvis inte tillät att man visade. Det är en enkel historia, visserligen förutsägbar och föga unik, men genomförd på bästa sätt. Utgåvan jag recenserat ingår i Film Noir Classic Collection. Vol. 1 tillsammans med bland annat tidigare recenserade The Asphalt Jungle och Murder My Sweet. Extramaterialet består av ett kommentarspår som jag inte haft tillfälle att lyssna igenom, men i övrigt är det en stabil utgåva av en trivsam film.

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.