GoodFellas

Man skulle väl kunna kalla den för ”The Rise and Fall of Henry Hill”. En väldigt typisk gangsterskildring om hur girighet och ärelystnad leder till toppen, men samtidigt hur högmodet leder till det alltid lika självklara fallet. Det är ingen ny historia, men Martin Scorsese berättar den bra.

goodfellas_22Berättelsen tar, som sig bör, sin början i mitten av 50-talet där den unge Henry börjar springa ärenden åt de lokala gangstrarna som han idoliserar. Genom att vara lojal avancerar han snart i graderna och med åren blir han allt mer respekterad. Rikedom, berömmelse och en vacker fru kommer som ett brev på posten. Men livet som kriminell är fullt av fallgropar och våld.

Jag är kluven till att man både romantiserar Henrys målmedvetna och självcentrerade klättring på karriärstegen inom gangstervärlden, samtidigt som man moraliserar kring det kriminella livet. Å ena sidan känns det förljuget, å andra sidan visar det trots allt på att den amerikanska drömmen inte går ihop, oavsett om den råkar utspela sig utanför lagen. Henry är självsäker och följer sin stora dröm, utan en tanke på vad han egentligen utsätter andra för, något som i slutändan biter honom i arslet. Även om GoodFellas går från rosenskimrande nostalgi, till ångestfylld verklighet, är den lite för förtjust i gangstervärlden för att kännas riktigt trovärdig när den visar på avigsidorna. Förmodligen hade jag varit betydligt mer skeptisk till ännu en sådan här skildring om det inte hade varit för att Martin Scorsese fyller den till bredden med sin kärlek till film som konstform.

large_goodfellas_20th_blu-ray4xI takt med att historien utvecklar sig och åren går, förändras sättet som den fotas på. I de tidiga scenerna när Henry är en pojke och under de första, mer oskyldiga, åren under början av 60-talet ser fotot ut att vara hämtat från en film från den tiden. Inte bara bildsnitten, utan även färgerna och kontrasterna. När handlingen glider in i 70-talet, osar det betydligt mer av The French Connection än North by Northwest i hur allting ser ut och under scenerna som utspelar sig ytterligare ett årtionde senare har den mer realistiska tonen blivit än starkare, för att filmen sista klipp påminna om något ur Top Gun. Scorsese har roligt, bjuder på filmhistoria och får det samtidigt att fungera fantastiskt bra ihop med berättelsen. Genom hela filmen brusar ett ständigt soundtrack av väl valda tidstypiska poplåtar som aldrig tar över utan spelar med i händelseförloppet. Det här är en regissör som använder hela sin kreativitet i filmskapandet, som använder hjärtat och intuitionen lika mycket som hjärnan, vilket mynnar ut i en mustig upplevelse att titta på. Ett annat bra exempel är när Henry tar med sig sin blivande fru på nattklubb i den berömda scenen tagen i en enda lång tagning. Samtidigt som vi får se en ung man som vill imponera på sin date, ser vi en regissör som vill visa världen vad han kan klarar av. Kombinationen blir väldigt fin tillsammans.

LB-lorrainebracco-goodfellas-youstoHuvudkaraktären Henry är egentligen inte på något sätt sympatisk. Han vänder sin familj ryggen för att hänga med maffian, han är fixerad vid att kunna se sig själv som viktigare än andra, han bedrar sin fru och han står sällan upp för någon annan. Det enda som gör att man sympatiserar med honom är nog egentligen att man samtidigt inser hur feg, försiktig och osäker han är. Han blir passiv när någon blir våldsam, han blir uppriktigt förskräckt när någon drar vapen och när det börjar krisa för honom behöver han kokain för att våga åstadkomma något över huvudtaget. Någonstans i denna bräcklighet ligger nog nyckeln till att inte hata honom fullt ut, även om voice-overn han levererar gör sitt bästa för att dölja det. När hans hustru en bit in i filmen tränger sig in och tar över berättandet, visar det inte bara på Scorseses lekfulla berättande, utan ger oss också en nödvändig nyans kring varför hon väljer att ens gå i närheten av honom.

Någonstans finns det även något insiktsfullt kring hur det kriminella livet fungerar och hur man måste fungera som människa för att ha en chans att överleva, samt hur paradoxalt det blir när samma egenskaper nästan helt säkert kommer vara det som leder till en för tidig död. Precis som filmens Tommy måste man vara lite galen och sakna de spärrar som gemene man har. Man får inte vara så samvetsgrann eller eftertänksam att det kommer i vägen för att röja någon ur vägen. Samtidigt är det samma brist på impulskontroll och ständigt jakt efter nästa adrenalinkick som för eller senare kommer leda till ett idiotiskt beslut. Kombinationen mellan intelligens och förmåga att kliva över gränsen verkar vara ovanlig, vilket väl i sig är väldigt tur.

BDDefinition-GoodfellasFrågan är ju om GoodFellas sa det som fanns att säga om gangstrar och mafiosos när den kom 1990. Den majestätiska trilogin The Godfather berättade ur ett sorgset familjeperspektiv på ett oförglömligt vis. Brian DePalma gjorde två mindre lyckade, men inte desto mindre uppmärksammade utsvävningar i genren med skrikiga Scarface och serietidningsbagatellen The Untouchables, för att nämna några omtalade filmer som tål att jämföras med denna innehållsmässigt sett. Genren började kännas lite urvattnad när 80-talet närmade sig sitt slut. Visserligen gjorde Scorsese ett hyggligt försök att återupprepa succén med Casino några år senare, men redan då kändes det som att krutet inte var lika torrt längre. Slutpunkten var redan satt och än så länge sitter den bra där.

Warner har paketerat GoodFellas tillsammans med The Departed, Heat och The Town i en någorlunda prisvärd utgåva, The Warner Gangster Collection för den som vill äga filmerna på Blu-ray. Det erbjuds rikligt med extramaterial på samtliga titlar och den tekniska standarden är genomgående hög. Alla fyra finns även tillgängliga som separata utgåvor.

 

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

2 comments

  1. Mathias Linder

    Personligen tycker jag att denna film är väldigt överskattad och faktiskt taget den sämsta filmen i denna box-utgåva. Även Casino är bättre i mina ögon.

  2. Helt klart en klassiker och en av Scorseses bästa filmer och en av dom bästa gangsterfilmerna som har gjorts.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.