Gåsmamman

 

gasmammantopp

Enligt förhandsrapporterna skall Gåsmamman vara en svensk variant av Breaking Bad. Så det är med viss förväntan man bänkar sig framför teven.

C mores nya teveserie handlar om Sonja, en gift trebarnsmamma, spelad av Alexandra Rapaport. Sonja lever ett normalt familjeliv men i och med makens kriminella affärer blir hon mot sin vilja inblandad i brottslighet. Blinkningen till Breaking Bad, om hur vardagsproblem ställs mot tung kriminalitet och den lilla människans kamp är svår att missa.

Det som funkar i Gåsmamman är en smart intrig, med oväntade vändningar och att tempot är förhållandevis högt. Många skådespelare gör sitt bästa och manuset håller hyfsad bruksstandard. Kameran skakar så där lite nervigt som vi numera är vana vid från tv-serier som just  Breaking Bad, Bron och Homeland.

Men inte ens en skakig handkamera kan ta bort känslan av att det är något i Gåsmammans vingar som skaver. Något som i första skedet är svår att sätta fingret på. Men  jämför man med den uppenbara förebilden – Breaking Bad, så saknar Gåsmamman mycket av den seriens förtjänster – drivet i handlingen, de smarta scenväxlingarna och framförallt trovärdighet i karaktärernas handlande och utveckling.

Ett minikrav för en berättelse är att man som tittare bryr sig om huvudpersonen. Det behövs ett stänk av trovärdighet i hur och varför karaktärerna gör som de gör.    Detta finns inte mycket av i Gåsmamman, som blir ännu ett bevis för hur svårt svenska seriemakare har för att hitta rätt i scenuppbyggnad och karaktärer som man tror på.     Många scenväxlingar visar en skrämmande tondövhet vad gäller timing – som när mamma gås står med tom blick i sjukhuset och sörjer makens död för att i nästa scen sitta med hela familjen vid köksbordet och alla skrattar och nojsar så att man undrar om det verkligen är samma film man tittar på.

Alexandra Rapaport är en bra skådespelare, men här verkar hon ha fastnat i tanken att serien både skall bestå av spänning och myspys. Vilket gör att hon ofta hamnar i ett mitt i emellan läge, ett slags sömngångaraktigt tillstånd där man som tittare undrar om hon verkligen har tagit in vad som händer. Utöver Rapaport är det Ivan Mathias Peterssons intensiva spel och till viss del Anja Lundkvists insats som är behållningen.

Jag tror att det var manusförfattaren till nämnda Homeland som sagt att det gäller att rensa bort varje antydan till falskt tonfall i manus och dialog. I Gåsmamman svävar repliker allt för ofta iväg, tomma och intetsägande. Scener växlas med noll tonkänsla där sorgen över den bortgångne maken snabbt går över i familjmys och skratt vid matbordet.

Läste någonstans att intentionen med Gåsmamman var att skapa en serie som är både mysig och spännande, med lite absurd humor ovanpå det. Och däri ligger förmodligen en del av anledningen till varför Gåsflocken kantrar och går vilse.     Man måste liksom bestämma sig för vad man vill berätta. Att blanda småputtrig familjeidyll, kräver sin regissör, manus och skådespelare. Den absurda, svarta humorn som man eftersträvar är inte ens i närheten av Breaking Bad och Mr Whites väg ner i avgrunden. För att absurd humor skall fungera krävs konsekvens, djup och  att man tar berättelsen och tittaren på allvar.     Här landar det i Morden i Midsummer möter Skärgårdsdoktorn, och det kan bara bli urvattnad soppa av den mixen.

  Enligt förhandsrapporterna skall Gåsmamman vara en svensk variant av Breaking Bad. Så det är med viss förväntan man bänkar sig framför teven. C mores nya teveserie handlar om Sonja, en gift trebarnsmamma, spelad av Alexandra Rapaport. Sonja lever ett normalt familjeliv men i och med makens kriminella affärer blir hon mot sin vilja inblandad i brottslighet. Blinkningen till Breaking Bad, om hur vardagsproblem ställs mot tung kriminalitet och den lilla människans kamp är svår att missa. Det som funkar i Gåsmamman är en smart intrig, med oväntade vändningar och att tempot är förhållandevis högt. Många skådespelare gör sitt bästa…

Review Overview

Betyg

40

About Jan T Larsson

Film och teveserie intresserad frilansjournalist, med många favoriter bland tv-serier - The Wire, Sopranos, GOT, Homeland, House of Cards. Musikintresserad. Spelar gitarr med hyfsat gehör och lite av det där musikörat går igen i lyssnandet efter tonfall i berättelser på film, tv och böcker.

One comment

  1. Håller helt med, slarvig dialog, slarvigt foto och en stor brist på trovärdighet både i persongestalrningen och i handlingen. Känd nästan som en parodi på den genre dom Gåsmamman vill vara del av.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.