Key Largo

En storm isolerar några människor tillsammans med ett gäng gangsters på ett hotell på Key Largo. Medan stormen rasar utanför och hotar svepa med sig hela huset, tätnar stämningen. Den enda som kan sätta sig upp mot gangstrarna är Frank McCloud, en före detta militär som bestämt hävdar att han inte bryr sig om någon annan än sig själv.

Legendariska äkta paret Lauren Bacall och Humphrey Bogart gjorde fyra filmer tillsammans, där denna är den sista. Bogart gör i rollen som Frank McCall en typ av roll han vid det här laget kunde utan och innan, vilket syns. Lagom cynisk, fåordig och cool, behöver han inte göra eller säga speciellt mycket för att ändå ta upp stor plats, hur mycket han än håller sig i bakgrunden. Jag tror ingen kan bli hotad och ge vika, utan att för den skull riktigt se ut att förlora kontrollen, som Bogart. Här ställs han öga mot öga med Edward G. Robison i rollen som gangsterledaren Johnny Rocco och det slår betydligt fler gnistor mellan dem än mellan det äkta paret. Robinson är minst lika kraftfull som ondskefull och scenen där han tvingar sin alkoholiserade flickvän att sjunga för att få ett glas att stilla abstinensen är obehagligt sadistisk, men samtidigt minnesvärd. Den stora behållningen i Key Largo är definitivt att se dessa två stora stjärnor bjuda på gammalt klassiskt skådespel, som två ilskna tjurar. Tyvärr håller man Bacall alldeles för mycket i bakgrunden.

Sedan är det något tilltalande med isoleringen, med stormen som rasar utomhus och den minst sagt spända stämningen mellan karaktärerna. Det blir stundom riktigt intensivt och jobbigt, speciellt då de flesta karaktärerna får utvecklas till några man antingen lär sig sympatisera med eller tycka riktigt illa om. Persongalleriet är rikt och det finns flera mindre trådar som mer eller mindre passerar i förbifarten, som exempelvis poliserna eller indianerna. Det hade inte skadat om dessa historier fått lite mer spelrum, men samtidigt bidrar de till att skapa en tät men samtidigt fyllig film, där tempot känns högt utan att det för den skull händer speciellt mycket mer än att några människor sitter inspärrade i ett rum tillsammans. Att Key Largo var baserad på en pjäs är ganska tydligt och det resulterar ofta i bra filmer, där Dial M for Murder eller The Petrified Forest är bra exempel.

Däremot är tyvärr Hollywood fega krakar jämfört med teaterscenen, då det ursprungliga slutet ändrats ganska drastiskt och det märks alldeles för tydligt. All skicklig presentation, utveckling och stegring får inte alls den final den hade förtjänat. Det känns slarvigt, hastig påkommet och alldeles för enkelt. Även om man ville göra ett mer publikfriande slut, i tron att publiken är ängsliga stackare, så måste det funnit betydligt bättre lösningar än detta antiklimax.

Nu är det inte så att det svaga slutet förvandlar en bra film till dålig, men det skadar definitivt glansen på den. Jag tycker fortfarande det är en film man bör se om genren eller Humphrey Bogart eller Lauren Bacall tilltalar en. Den är spännande och intensiv nästan hela tiden.

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.