Frankenweenie 3D

En berättelse om en pojke och hans bästa vän – sin döda hund. Tim Burtons Frankenweenie är en förlängd version av kortfilmen han gjorde 1984.

Det är ironiskt att Disney nu låter Tim Burton göra en långfilm av sin kortfilmsidé Frankenweenie. Det var den filmen han fick sparken för i mitten av 90-talet från samma bolag. Den ansågs vara för läskig för småbarn och Disney ville inte bli associerade med sådana hemskheter. Om sanningen ska fram är långfilmsversionen, med de ytterligare 50 minuterna som långfilmen låter grannungarna återuppliva diverse djur från kyrkogården, minst lika läskig. Men det är fortfarande så att grundbulten i berättelsen handlar om en pojke och kärleken till en hund.

En annan skillnad är att originalet var en live-action-kortfilm med Shelley Duvall och Daniel Stern i huvudrollerna. Här är det en stop motion-berättelse i liknande stil som Corpse Bride. Sagan utspelar sig i den lilla staden New Holland och det finns tydliga likheter med Burtons Edward Scissorhands. Huvudberättelsen är som sagt den samma som originalet med lille Victor Frankenstein (Charlie Tahan) som får se sin hund bli påkörd när han jagar en baseboll. Hans föräldrar (Martin Short och Catherine O’Hara) försöker trösta honom men inget hjälper. På en lektion i skolan får den naturvetenskapsintresserade grabben en idé och bestämmer sig för att återuppliva sin hårige vän.

Unge Victor försöker hålla sitt lyckade experiment hemligt, men det tar inte lång tid innan hans puckelryggige klasskompis Edgar Gore (Atticus Shaffer) får syn på hunden. Han hotar med att avslöja Victor om han inte visar hur han gjort. Innan vi vet ordet av det har flera av Victors klasskamrater fått reda på detaljerna i experimentet och de återupplivar gamla husdjur till höger och vänster. Något går fel och husdjuren är inte alls gulliga och mysiga som förr. Monstren anfaller staden och det är upp till Victor och hans fyrfota kompanjon att sätta stopp för terrorn.

Utgåvan kommer med två skivor, en med filmen i 2D och en i 3D. Bilden är perfekt i alla avseenden. 3D-versionen fokuserar främst på djup i bilden och mindre på gimmickar, även om det finns några riktigt sköna sådana också. Burton tar fasta på att ge oss en värld där karaktärerna vandrar omkring i och det känns äkta, trots att det är dockor. Djupkänslan är enastående med bra separation mellan förgrund och bakgrund. Detaljrikedomen i kombination med kontrasten är förbannat bra och fick mig att pausa vid flertalet tillfällen för att detaljstudera bilden. Närbilderna på de olika karaktärerna är fenomenala och värda att kolla närmre på.

Ljudet är minst lika imponerade som bilden där åskan dundrar imponerande i 7.1-spåret som tillsammans med Danny Elfmans musik är de mest minnesvärda delarna i ljudbilden. Detaljrikedomen är bra och mixen är välbalanserad utan att stjäla uppmärksamhet från dialogen.

I extramaterialet finns diverse att fördjupa sig i. Själv fastnade jag för featuretten Miniatures in Motion: Bringing Frankenweenie to Life som gav en hel del kött på benen men upplevs på tok för kort med knappa 23 minuter. Även Burtons original från 1984 finns att tillgå.

Frankenweenie är ett hjärtvärmande homage till alla skräckfilmsklassiker och är en riktigt kul och makaber historia. Den som kan sina klassiker får massor med extra på köpet i form av subtila blinkningar och skämt. Även om filmen tappar lite i tempo i mitten har jag överseende med detta och rekommenderar alla monsterdiggare att kolla in Frankenweenie.