Ed Gein

Få fullblodsgalningar har gjort sitt avtryck på populärkulturen och skräckfilmen som den amerikanske mördaren Ed Gein, även känd under öknamnet ”Slaktaren från Plainfield”. Den första spelfilmen om honom visade sig dock vara skrämmande – trist.

eg2

Än idag äcklas och förundras även de mest hårdhudade fans av skräckfilmsgenren (mig själv inkluderad) inför den totala dårskapen i Ed Geins brott – han var helt enkelt sjukast av dem alla. Fostrad av en gravt alkoholiserad far och en religiöst störd mor, som var fast i en äktenskaplig fångenskap som snarare byggde på ömsesidigt förakt än kärlek. Återkommande fysisk som psykisk bestraffning av de båda sönerna resulterade i det kanske tydligaste exemplet på den amerikanska mardrömmen. Mediauppbådet efter gripandet av Gein blev enormt och optimismen som präglat efterkrigstidens USA fick sig en rejäl törn. För den som mot all förmodan inte är bekant vare sig med Gein eller hans vansinnesgärningar – läs vidare på egen risk – kan det nämnas att denne enstöring från Plainfield, Wisconsin i USA mördade minst två kvinnor och grävde upp flera lik på kyrkogården för att flå dem, och använda deras kranier som tallrikar. Av huden från de döda kropparna sydde han sig en dräkt, och av ansiktena pusslade han ihop något som påminde om hans mors anlete.

Känns det bekant? Författaren Robert Bloch var helt uppslukad av det som uppdagats i Plainfield. 1959 släppte han boken Psycho. Året därpå gjorde Alfred Hitchcock sin stilbildande filmatisering. En annan av de som fullkomligen skrämdes från vettet av historierna om Gein var den blivande filmskaparen Tobe Hooper som valde att kanalisera skräcken i en verklig modern klassiker i genren, debutverket The Texas Chainsaw Massacre från 1972.

eg1

Om man för en enda gång tillåts nyttja det i alla andra avseenden urvattnade uttrycket ”verkligheten överträffar dikten” så är det i fallet med Ed Gein. När de lokala polismyndigheterna den 16 november 1957 gjorde en husrannsakan på Geins gård efter ett tips gällande en kvinnas försvinnande, möttes utredarna av en syn de sent skulle glömma: den saknade kvinnan hade halshuggits, och hängde upp och ner i anklarna, uppsprättad vid torson och flådd som ett djur. Andra makabra fynd som gjordes på Geins ägor var bland annat avhuggna huvuden på sängstolparna i sovrummet, skinn omvandlade till lampskärmar, kranier som gjorts till soppskålar, ett halsband av människoläppar, en kappa av ett kvinnokön, ett skärp av bröstvårtor och en hel garderob tillverkad av människoskinn. Bland annat – alltså! Mycket av ”skapelserna” var halvt mumifierade och i förhör erkände Gein att han brukade gräva upp gravar av nyligen döda medelålders kvinnor som han tyckte liknade hans mor. Han hade gjort så många som 40 besök till kyrkogårdar under tiden mellan 1947-1952. Kommentar överflödig.

Gein greps 1957, dog i fångenskap 1984 av hjärtsvikt men historierna om Gein lever kvar, och han återkommer ständigt i filmsammanhang – både som inspirationskälla som i ovan nämnda exempel eller i en Oscarsbelönad film som Silence of the lambs, eller porträtteras av olika skådespelare – nu senast skrämmande övertygande och porträttlikt av den alltid skicklige Michael Wincott i filmen om Hitchcock med samma namn. Filmen som avhandlas i denna recension är den film som lite skrytsamt säger sig vara den första ”riktiga” spelfilmen om Ed Gein, och som kom 2000. Givetvis bär filmen hans namn också, då ett så starkt varumärke som Gein har utvecklats till genom årens lopp inte bör förringas, sett ur kommersiell synpunkt. Till filmskaparnas försvar kan nämnas att In the light of the moon var filmens ursprungliga titel – sedan fick någon producent dollartecken i ögonen och kom galopperandes med överstrykningspennan i högsta hugg. Nåväl.

eg3

Det börjar bra, riktigt bra – med av vad jag själv kan bedöma tycks vara autentiska nyhetsbilder där lokalbefolkningen intervjuas kort efter gripandet av Gein, med ett förfasande över dessa bestialiska gärningar som skett bakom låsta dörrar på gården. Med andra ord förväntas det att man som tittare vid det här laget är väl bekant med fallet Gein. Inget ont i det – stämningen sätter sig. Som nämnt måste man mer eller mindre legat och slumrat under en sten i åtskilliga decennier för att inte känna till dårskaperna. Ed Gein spelas av den för mig helt okände skådisen Steve Railsback som tydligen gick in ordentligt för rollen och läste bland annat fem böcker om Gein innan tagningarna började. Jahaja – men hur blev det sen då efter en stark inledning, kan undras? Inte mycket, visade det sig.

Faktum är att spelfilmen Ed Gein är ett ordentligt sömnpiller, från början till slut. Regissören Chuck Parello – vem tusan det nu är – har hafsat ur sig en rulle som innehåller varken någon kuslig stämning, tillstymmelse till spänningsmoment eller något egentligt innehåll. Fick han pröjs ens, kan undras. Oavsett hur pass seriöst Railsback tog uppgiften eller ej, så hjälps det inte – han är inte speciellt lik Gein (att inte ge honom den karaktäristiska frisyren är ett regelrätt slarv!) och inte speciellt intressant att se på. Å andra sidan – hur skall en så pass motbjudande person som Gein bli intressant att se på? Mja, av ovan nämnda Michael Wincott som porträtterade honom i filmen Hitchcock blev jag åtminstone rejält illa till mods. I de scenerna fanns en slags närvaro – och en regi dessutom. Det som kännetecknar Ed Gein-filmen är en obefogad återhållsamhet, en B-filmkänsla som om den vore gjord direkt för tv och som i slutändan inte blir skrämmande – snarare skrämmande trist i så fall. Antagligen borde jag se över min mentala hälsa en gång till som faktiskt ligger i soffan och halvslumrar uttråkat åt en film som behandlar en man vars hobbys omfattade kannibalism, nekrofili och allhanda äckel och dårskaper vilka inte kan sammanfattas i några textrader. Men så är faktiskt fallet – ingenting sticker ut i filmen.

Railsback engagerar inte, heller inte Carrie Snodgress som spelar hans dominanta mor – i såväl återblickar som syner (ja, föga originellt nog ser vi Gein domineras av modern även efter hennes bortgång i fiktiva dramatiseringar, håhå jaja). Scenerna är sega som sirap med tradig dialog och ett manus som rentav stinker. Ja, inte av förruttnade lik utan snarare av lämningar av det brunare slaget. Det finns förvisso en liten gliring till Psycho mot filmens slut vilket förstås är charmigt för oss erkänt nördiga men vid det laget bryr man sig inte längre. Man väljer vidare att utlämna grafiska äckel-detaljer vilket förvisso har sin moraliska förklaring (betänk Geins besatthet över den kvinnliga anatomin…), men faktum som att Gein hade ett högst ohälsosamt intresse för de omänskliga försöken som nazisterna utsatte utvecklingsstörda och judar för under Andra Världskriget, antyds i några sekunders speltid för att sedan undvikas helt.

ed gein

Spelfilmen om Ed Gein kan man med andra ord också undvika helt. Om den behövdes göras överhuvudtaget kan man förstås resonera kring, eller om den endast är ett taffligt filmhantverk. Med risk att bli tröttsam vill jag än en gång nämna att Wincott var trots allt skicklig och skrämmande som Gein i sitt lilla inhopp i Hitchcockrullen, så någon gång kanske mardrömshistorien kan filmatiseras – men man gör nog i ärlighetens namn bäst i att låta bli. Inte ens de mest inbitna Gein-fansen – låtom oss hoppas att de inte existerar överhuvudtaget för den delen – har något att hämta här. Netflix tycks för övrigt inte heller ha mycket övers för rullen då de inte har den tillgänglig i annat än standardupplösning. En film att undvika av mer än en anledning, med andra ord.

 

About Claes Lindman

En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.