Doom: Eternal (PS4)

Efter händelserna i Doom från 2016, är nu Doom Slayer tillbaka för att hämnas och stoppa demonerna från helvete för gott. Med sitt svävande fort som bas skickas vi på olika uppdrag för att hitta demonernas ledare och stoppa monstrens invasion av Jorden.

På nittiotalet, när shoot-em-ups gick från 2d till 3d, utvecklades manus och berättelser på samma sätt som grafiken. Istället för Wolfensteins och Dooms eviga vågor av monster fick vi Half-Life med talande antagonister och en levande forskningsmiljö. Doom: Eternal fortsätter resan som det senaste spelet i serien och de senaste versionerna av Wolfenstein har kämpat för. En resa bak till shoot-em-ups rötter för se om det går att utveckla det som den enkla genrén först byggde på. En enorm drös av action och en handling som inte behöver ägnas så mycket tankeverksamhet.

Du behöver inte vänta länge från det att du lämnar startmenyn tills dess att du har stampat ihjäl din första demon. Du hinner få en kort förklaring kring att Jorden är invaderad och att du måste hitta demonernas präster för att stoppa den fullskaliga invasionen innan du plötsligt står i New York med en av de tre prästernas huvud i din hand. Det finns fler lager i handlingen men i ärlighetens namn är det hela rätt banalt. Spelets filmsekvenser är snarare en möjlighet att ta ett andetag innan den brutala kampanjen fortsätter.

Hur gör man det underhållande att bara besegra monster efter monster i kampen mot helvetets demoner? Id Software och Bethesda har svaret i Doom: Eternal. Brutala vapen, häftiga fiender och ständigt nya sätt att besegra de vidriga monstren på. Om ammunitionen tar slut sågar du upp dina fiender för att få mer, likaså med hälsa. Beroende på svårighetsgrad finns det olika mycket ammunition och hälsoboost att få tag på. Längs vägen samlar du på dig nya vapen och vid olika stationer uppgraderar du både rustning och vapen tills du är den fulländade banemannen för alla demoner. Stegen mellan svårighetsgraderna är stora och för nybörjarna kan det vara vara väl värt att börja från första trappsteget.

Istället för att ha ett regelrätt övningsuppdrag kastas du rakt in i kampen mot helvetets bestar. Spelskaparna har valt att starta spelet med enklare motstånd och enbart ett vapen för att sedan lägga på lager efter lager med kaos som du tvingas att öva upp dina färdigheter mot. Upplägget är både belönande och underhållande samtidigt som det kan upplevas som trist för den som redan haft chansen att bygga upp sin arsenal i förra spelet. I de bästa av världar hade de som hade sparfiler från förra spelet kunnat få börja med lite mer och i gengäld haft svårare motstånd direkt.

I recensionen har jag valt att fokusera på spelets kampanj. Det finns dock även ”Battlemode” som är spelets multiplayer-läge. Här spelar ni 2 mot 1 i en brutal batalj mellan Doom slayer och demoner. Spelaren som tar kontrollen över Doom slayer får tillgång till hela arsenalen från enspelarkampanjen medan motståndarna får prova på att kontrollera helvetes demoner. För att få ut mesta möjliga av Battle mode hjälper det om personen som styr Doom slayer har erfarenheten från enspelarläget.

Doom: Eternal är brutal-shoot-em-up på bästa möjliga sätt. Playstation 4, som jag spelade spelet på, har dock börjat halka efter. Efter att ha sett PC-gameplay på youtube är det smärtsamt uppenbart att vi närmar oss en ny generation av konsoler. Trots det flyter spelet på bra och bristerna glöms bort i takt med att glor killsen radas upp. Efter åtskilliga timmar med demonutrotning finns det ett sug efter mer. Det höga tempot och den relativt höga svårighetsnivån gör att utmaningen ständigt finns där. Resan från de första stapplande stegen, när man överrumplas av demonernas snabbhet, till att själv nästan går på auto-pilot i sitt demonslaktande är sjukt underhållande. Det tunga soundtracket och de mäktiga miljöerna gör sitt med. Även om det kommer fler shoot-em-ups i år, undrar jag om vi kommer få något ösigare spel i genren?

Efter händelserna i Doom från 2016, är nu Doom Slayer tillbaka för att hämnas och stoppa demonerna från helvete för gott. Med sitt svävande fort som bas skickas vi på olika uppdrag för att hitta demonernas ledare och stoppa monstrens invasion av Jorden. På nittiotalet, när shoot-em-ups gick från 2d till 3d, utvecklades manus och berättelser på samma sätt som grafiken. Istället för Wolfensteins och Dooms eviga vågor av monster fick vi Half-Life med talande antagonister och en levande forskningsmiljö. Doom: Eternal fortsätter resan som det senaste spelet i serien och de senaste versionerna av Wolfenstein har kämpat för. En…

Review Overview

Betyg

80

About Fredrik Malmquist

En glad planarkitekt från Ystad som numera bor i Malmö tillsammans med min norrländska fästmö Emma samt sönerna Vidar och Folke. Jag har intressen som musik, löpning, brädspel, stadsplanering och datorspel men framförallt så har jag ett brinnande intresse för film.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.