Diablo III: Reaper of Souls – Ultimate Evil Edition

Alla spelare som vill ligga i framkant har självklart sedan länge skaffat någon utav de två mirakelmaskinerna Playstation 4 och Xbox One. Och nu, två och ett halvt år efter pc-släppet av Diablo III får dessa spelare, som offrat stora slantar för att allra först få smaka på framtiden, till slut ta del av denna gamla skatt.

diablo-iii-reaper-of-souls-ultimate-evil-edition-screenshot-3

Att få ge sig in i Sanctuary för att döda odöda, samla på mig besinningslösa mängder med utrustning och skatter för att slutligen få möta Diablo är, trots den långa väntan, inte en besvikelse. Denna nya, uppdaterade utgåva känns väldigt lyxig på många plan och gör (på klassiskt Blizzard-manér) verkligen det som utlovades när den avtäcktes. Det är snyggt som bara den, kontrollen sitter som gjuten, att spela i samma soffa som sina tre kamrater utan att för den delen behöva stirra sig korsögd på en kvarts skärm är underbart och det faktum att man i samma paket får både Diablo III och expansionen Reaper of Souls är som kogrädde på demonmoset.

BloodMarsh_LH_016

Jag tar på mig rollen som häxdoktor i detta, mitt första möte med denna lika tragiska som magiska värld. För er som redan har klämt och känt på de gamla konsolversionerna av Diablo III är det, mig veterligen inte några större spelmässiga skillnader från denna nya. Det som jag verkligen märker är att det nu är full HD och att det lyser härligt i varje spelares egen färg från dennes Dualshock 4. Man kan dessutom använda sig av touchytan för att navigera i vissa menyer, men det är helt klart bara där för att det ska vara där. Spelet är självklart riktigt snyggt och även om den visuella designen ibland känns lite trött och World of Warcraft-ig ligger det hela på en så pass hög nivå att det omöjligtvis kan avskrivas som dåligt. Det går lätt och snabbt att med hjälp av mina trogna zombiehundar ta mig igenom de största och elakaste av fiender. När det ser som mörkast ut slungar jag besvärjelser åt alla håll med enkla, säkra knapptryckningar och jag undviker fiendernas attacker med ett enkelt knyck på högra analogspaken. Jag känner mig mer än nöjd med kontrolluplägget. Det känns verkligen genomtänkt hela vägen igenom och handkontrollen tillåter tillräcklig precision för att spela spelet riktigt bra utan att kräva samma medvetenhet som av de spelare som har en nästan 20-årig vana att spela denna sorts spel med mus. Detta gör konsolversionen av Diablo III till ett bra gateway-spel, något för att lura ner dina nära och kära i spelträsket. Dessutom ger spelet extrema mängder respons som gör det än mer välkomnande för alla sorters spelare. I princip varje knapptryckning uttrycks på skärmen på extremt audiovisuella vis och som om själva monsterdräpandet inte skulle vara tillfredsställande nog kastar spelet ständigt nya vapen, rustningar och guld på äventyrarna.

diablo3-ps3multiplayer16592024

Dessa särdrag pekar åt att det ska bli en underbar resa där målet att rädda mänskligheten från den ultimata ondskan blir rejält åsidosatt till fördel för en ren, sprudlande spelglädje. För mig känns det tyvärr ganska torrt under denna vackra, välpolerade yta. Jag frustreras av de enformiga uppdragen som egentligen alltid går ut på i stort sett samma sak. Jag gnisslar tänder över att vissa av de monsterfyllda grottgångarna tycks pågå i evigheter. Egentligen grundas kanske det problemet i att jag valt att spela själv, det är trots allt ett klassiskt flerspelaräventyr. Detta är dock ett ganska litet smolk i glädjebägaren. Jag har gladeligen tagit mig igenom hela spelet, men till skillnad från Diablo II kommer denna del nästan omöjligen att bli en tusentimmarsslukare. Omspelningsvärdet är, i mitt tycke, ganska lågt. Det finns resurser för att spela hur länge som helst, detta i form av nytt loot och ständigt höjda och mer belönande svårighetsgrader, men för mig känns det just nu som att det räcker. Över 20 riktigt bra timmar har Diablo III och expansionen lämnat mig med och som den syndare jag är har jag gladeligen frossat i dessa. Spelet har i stort bjudit mig på mycket underhållning och jag gläds av att få återse en så pass kompetent spelskaparkraft som Blizzard återvända till konsolmarknaden och jag hoppas innerligt att vi får se mer av dem innan nästa generationsskifte. Men denna gången lyckas de inte riktigt övertala mig att helt sälja min själ till Diablo.

About Gabriel Hector

Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.