Demon Knight

Halvroliga tv-serien Tales From the Crypt (1989-1996) som bestod av halvtimmeslånga små skräckepisoder med glimten i ögat, presenterade av tjattriga och ständigt vitsande zombien The Cryptkeeper, knoppade av sig själv i två filmer också. Detta är den första och den går i precis samma anda som serien.

En man på flykt (William Sadler) barrikaderar sig i en kyrka, omvandlat till motell, tillsammans med en rad udda karaktärer som bara råkade befinna sig där: Föreståndarinnan som inte tar någon skit (CCH Pounder), det själviska praktarslet (Thomas Haden Church), den hunsade men samtidigt kaxiga unga kvinnan (Jada Pinkett Smith) och några till. Polisen dyker upp, men innan de hunnit komma underfund med vad som egentligen pågår har en mystisk man (Billy Zane) även anlänt. Det visar sig att han jagar den flyende mannen, att han är ute efter ett föremål som denne har i sin ägo och att han dessutom egentligen är något som ingen träffat på förr. Snart är motellet omringat av demoner och för människorna inuti gäller det att försöka överleva natten.

Jag såg Demon Knight då den var färsk på den svenska hyrmarknaden och vill minnas att jag tyckte den var ganska bra. Det jag minns mest av den var dock att jag fastnade för musiken och i något år efteråt höll utkik efter soundtracket i skivaffärer. Hittade det dock aldrig och såhär i efterhand kan jag inte riktigt förstå vad det var jag tyckte var så speciellt, förutom låten i inledningen från Filter som känns som något en 16-årig Erik hade kunnat gilla. När jag däremot tittar närmare på soundtracket har det en ganska namnkunnig uppställning, med namn som Ministry, Rollins Band och Megadeath, även om det inte är mycket som hörs i själva filmen. Om någon nu skulle känna sig nedslagen av det, kan de trösta sig med att filmen faktiskt är en riktigt underhållande skräck-action med en precis lagom stor dos humor.

Föreställ er en mer välkammad och amerikansk syssling till Lamberto Bavas Demons eller Demons 2. Det är mer strömlinjeformat efter en klassisk dramaturgi som till stor del nyttjar belägringsfilmens ingredienser. Filmens hjälte är först misstrodd och anklagad, för att sedan blir den som alla tyr sig till. Man förstår ganska snabbt ungefär vilka som kommer att avpolletteras och i vilken ordning, men det spelar samtidigt inte så stor roll då det ändå känns inspirerat. Regissören Ernest R. Dickinson håller ett bra tempo och vet även hur man ska blanda in humorn för att göra det underhållande, utan att bli fånigt. Det är dessutom en ganska schysst blandning av karaktärer, med skådespelare som passar bra och inte bara är det värsta bottenskrapet. Jada Pinkett Smith hade vid den här tidpunkten bara ett efternamn och var på vippen att slå igenom, även Thomas Haden Church var relativt okänd. Största behållningen är dock Billy Zane i en karismatisk skurkroll och han verkar ha riktigt roligt.

Lättviktigt och enbart gjort för stundens omedelbara njutning, men det är en bagatell som fungerar utmärkt som precis det. Speciellt kul för de som gillade 80-talets skräckfilmer med glimten i ögat.

 

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

One comment

  1. Rikard Eriksson

    Tänkte också på Demons men bara att det var en usel amerikansk kopia. Till skillnad mot Erik hade jag gärna sett den fånigare, ”uppföljaren” Bordello of Blood är mycket roligare!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.