Darksiders II

Visst låter det fräckt på pappret – att spela som Döden på uppdrag för att rädda sin bror i en öppen fantasyvärld med massor av möjligheter att utveckla hans karaktär och anpassa den till din egen spelstil? Visst ser det snyggt ut när man tittar på bilder ifrån spelet? Hur kan det då komma sig att Darksiders II är en sån besvikelse?

I Darksiders II spelar du som Death, en av apokalypsens fyra ryttare och bror till War som var protagonist i det första Darksiders. War blev lurad av en ondskefull demon att de sju inseglen var brutna och han red uti förtid. Det ledde till jordens undergång och mänsklighetens utrotning. Första spelet gick ut på att War försökte rentvå sig själv, andra spelet går ut på att Death försöker rentvå sin bror. Det gör han genom att vrida tillbaka händelserna och återställa skadan som War orsakade, och han reser till ett uråldrigt rike befolkat av världens skapare. Riket har dock blivit infekterat av en ondskefull kraft och innan Death kan rädda sin bror måste han besegra den.

Death ger sig ut i en öppen värld och återställer ordningen genom att klättra runt i gamla ruiner, slåss mot monster och lösa pussel. Han får en irriterande mängd uppdrag som består av ”gå dit, hämta tre sådana, så ska jag hjälpa dig med vad-det-nu-var”. Inledningsvis är det här inget problem. De första timmarna spenderas med att lära känna det enkla stridssystemet, slåss mot mindre monster, uppgradera sin utrustning och lära sig magi. Så långt är allt väl, förutom att stridssystemet inte uppvisar något djup vad spelet lider, utan förblir ett evigt hamrande på en enda knapp spelet igenom. Dessutom ges ingen som helst utmaning. Det är inte svårt att ta sig igenom ens de tuffaste av strider och det tar tio timmar innan jag kommer till en strid som faktiskt utmanar och som är någorlunda intressant att spela. Vid det laget har jag tröttnat på Darksiders II. Det som inledningsvis var lite intressant leder ingen vart. Man samlar på sig fler och fler vapen, men väldigt få av dem gör någon skillnad på hur striderna fungerar. Man hittar också tusentals rustningsdetaljer som kanske ger lite bättre skydd, men menysystemet för att jämföra olika detaljer i utrustningen är svåröverblickat och rörigt.

Det första spelet i serien var för mig en positiv överraskning. Det var ett ganska generiskt actionspel, men med en distinkt visuell stil och en tuff hjälte. I slutänden stal det dock sina bästa drag ifrån spel som God of War, Ninja Gaiden, Prince of Persia och Devil May Cry. Det gjorde mig inte särskilt mycket eftersom jag spelar ganska många olika spel, och även ett jämförelsevis generiskt spel kan vara intressant om det bara är väl genomfört. Darksiders II tar det som fungerade med första spelet och drar ut på det i oändlighet, samtidigt som det lägger till ett ganska stort antal RPG-element som försinkar framsteg och drar ner tempot till snigelfart. Min första genomspelning av huvudstoryn tog mig över 28 timmar och det kan naturligtvis användas som ett argument för att Darksiders II ger bra valuta för pengarna, men när det handlar om ett spel som står och stampar under långa perioder och som dessutom slutar i något av ett antiklimax, då börjar jag dra öronen åt mig.

När det gäller de tekniska kvaliteterna har jag väldigt lite att invända. Grafiken har en enkel, färgglad serietidningsestetik som passar den här serien perfekt, och precis som det första spelet är det här fantastiskt designat. Det är inte den mest avancerade grafik jag sett till PlayStation 3, och vissa karaktärer ser ibland något platta ut, men det är väldigt konsekvent genomfört och passar den typ av berättelse som spelet har. Ljudet är inte heller något att anmärka på och röstskådespeleriet är över lag bra med Michael Wincott (från The Crow) i spetsen som Death. Jag ställer mig undrande till valet att låta alla uråldriga skapare tala med skotsk dialekt, men precis som allting annat är det konsekvent och väl genomfört så det är inget som registreras som mer än en kuriositet och en del av det världsbyggande som utvecklaren Vigil bedriver i Darksiders II.

Jag hade ganska höga förhoppningarDarksiders II och det misslyckas tyvärr med att uppfylla de flesta av dem. Det betyder dock inte att det är ett dåligt spel, bara att det är onödigt utdraget och att det lagts till RPG-element som inte bidrar till helheten utan bara tjänar till att ytterligare förlänga den redan alldeles för långa upplevelsen. Om du vet med dig att du brukar gilla rollspel kanske Darksiders II kan vara värt en titt, men för den som vill ha en actiontitel kommer det troligtvis att upplevas som segt. Det handlar om förväntningar, och även om mina i vissa avseenden var felaktiga när det gäller det här spelet så går det inte att undkomma att det är en seg och onödigt utdragen upplevelse som inte direkt bidrar till att höja upp spelåret 2012 som i övrigt varit en relativ besvikelse.

About Andreas Krantz

Industriell ekonom som arbetar som konsult och ibland, då och då, skriver om film, serier, TV eller spel. Gillar samurajfilmer från 60-talet, Dashiell Hammett och matlagning, men inte spindlar eller att bada i insjöar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.