Damsels in Distress

Whit Stillman gjorde sin i vissa sammanhang uppmärksammande trilogi filmer under 90-talet. Denna bestod av Metropolitan, Barcelona och The Last Days of Disco. Dessa kretsade generellt sett kring pratsjuka människor och hade någon form av sofistikerad touch. Efter att ha pysslat med annat bestämde sig Stillman 2011 för att det var dags att göra film igen.

Damsels-in-DistressHär hamnar vi på ett campus och får träffa en klick unga kvinnor som tar sig an ungdomens vedermödor. De är engagerade i en grupp för självmordsprevention, brottas med kärleksproblem och filosoferar över livet tillsammans. Vi förs in i historien tillsammans med Lily som anländer till Seven Oaks College där hon snabbt fångas upp av Violet, Heather och Rose. Livet som student är precis som livet i stort – dominerat av män.

Gruppen som utgör filmens centrum består av ganska tydliga klichéer. Den nyfikna nykomlingen som inledningsvis är huvudperson, den lika delar dominanta som labila ledaren, den cyniska sidekicken och den lite lagom korkade följeslagaren. Stereotyperna är uppenbarligen medvetna och Stillman väljer dels att ta det hela i sin egen lilla skruvade riktning och dels att hela tiden välja att göra en rad oväntade krokar. Handlingen i sig är extremt diffus, där det hela tiden är karaktärerna och vad de har att säga som är det viktiga, snarare än vad som händer. Pojkvänner, kompisar och andra mer eller mindre märkliga karaktärer passerar i revy, antingen för att ge möjlighet till någon viss semifilosofisk diskussionr eller för att lägga upp för ett udda skämt.

D02_IMG_9651.jpgHumorn finns där hela tiden, men på ett skevt och inte direkt uppenbart sätt. Ibland fungerar det och ibland inte. Jag tyckte ändå att detaljen med killen vars föräldrar var så drivna i att låta honom hoppa över förskoleklassen att han missade något så grundläggande som att lära sig färgerna, var ganska kul. Det finns mängder av sådana små puttriga skämt, men utan att de levereras med eftertryck, utan de underspelas hela tiden. Stämningen och känslan i filmen blir annorlunda, som att den utspelar sig i ett universum man inte riktigt får grepp om. Ett universum som nog är rätt mysigt att leva i trots allt.

D17_IMG_8562.jpgMan skulle kunna jämföra Damsels in Distress med något av Wes Anderson (Bottle Rocket, The Life Aquatic with Steve Zissou), fast utan den snorkigt ironiska touchen och med lågbudgetkänsla. Förmodligen skulle berättelsen som sådan fungera minst lika bra, om inte bättre, som en rätt spretig roman. Mycket av styrkan ligger i de små knorrar som dialogen tar och i hur okonventionella karaktärerna är, utan att det för den skull känns konstruerat. Jag gillade även att se en film som låter fyra kvinnor stå i centrum utan att den enbart ska handla om kärlek eller slitna intriger dem emellan, utan minst lika mycket om deras syn på livet. Tyvärr är det inte så vanligt som man vill att det ska vara.

damsels-in-distress06Jag kan mycket väl tänka mig att det här är en film som går många på nerverna och att många säkert kommer irritera sig på flera av karaktärerna, förmodligen främst Violet, men hos mig fungerade det. Det blir lättsamt, lite lagom egensinnigt och varmt på ett sätt jag gillade. Sedan är det något speciellt med filmer som avslutas med att karaktärerna dansar.

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.