Creed 2

När jag var ung grabb trodde jag att Rocky-filmerna var en filmprodukt av det blodiga och actionpackade 80-talet. Jag trodde dessa filmer hängde i samma grupp som Rambo och Terminator. Det var så folk fick det att låta. Därför var det ganska förvånande att inse att Rocky-rullar egentligen var draman med boxning som kuliss. Rocky-serien hade mycket mer hjärta än jag först kunde ana, även om det till syvende och sist handlar om vuxna män som slår varandra på käften.

Creed-serien markerar ett genuint generationsskifte med Michael B. Jordan som boxarynglingen Adonis, son till Apollo Creed, som hamnat under Rockys beskyddande och insiktsfulla vinge.

Trots detta byte av huvudroll känns dock mycket sig likt. Käftsmällarna, revbensknäckande angrepp och spruckna ögonbryn finns fortfarande kvar. Alla träffar känns rejält. Ljudet är fylligt vilket gör att man nästan ryggar tillbaka i biostolen varje gång handske möter oskyddat kött. Tyvärr känns boxningssekvenserna aningen andefattiga trots detta. Jag misstänker att det är en kombination av oinspirerad koreografi och foto. Ingen boxningssekvens är riktigt minnesvärd, inget bränner fast på hornhinnan. Det enda undantaget är resultatet efter en specifik fight. Musikvalen och sätten som man använder musik för stämningshöjande effekt är däremot värd att hyllas, för den bidrar starkt till många scener, i och utanför ringen.

Rocky-sagan har haft många chanser att växa och mogna genom åren. Eftersom den existerat i över 40 år har den haft möjligheten att låta boxningslegenden Balboa förmedla sin visdom och erfarenhet till yngre talanger. Rocky må inte tycka högt om sig själv men han är i mina ögon en mysig och ödmjuk herre med filosofiska undertoner trots sin våldsamma och anspråkslösa historia.

Filmserien har alltid handlat om Rockys egna bataljer eller hans lärlingar. De har också stundtals handlat om att leva i andras skugga. Creed 2 handlar i högsta grad om söner som lever genom fäder och fäder som lever genom sina söner. Allt fokus ligger på att skapa sitt eget arv och namn. Men framförallt började jag känna att mycket handlade om hur mycket oreda ett manligt ego kan ställa till med när det blir kantstött, både för sig själv och dem han älskar. Det här är en historia om sköra maskulina egon och om de som redan blivit krossade.

Detta är sant för Adonis som helt klart har problem med sin självkänsla men i högsta grad för Ivan Drago, ryssen från Rocky IV. Drago är förmodligen något av det mest skrämmande Hollywood lyckades producera under sin anti-Sovjet-propaganda under 70- och 80-talet. Ingen ryss var så skräckinjagande som roidade Drago. Dolph Lundgren har blivit en ökänd filmikon genom denna roll. 

Nu är han tillbaka med Viktor, sin massiva son, i släptåg som vill plocka ner Creed från boxningstronen för att återupprätta namnet Drago i Ryssland. Ivan har nämligen levt i exil i Ukraina då han drog på sig vanära när han förlorade mot Balboa i Rocky IV. Sen dess har han häckat på hämnd och levt genom sin son för att en dag åter välkomnas tillbaka till sitt hemland med öppen famn.

Filmen har försökt att nyansera Ivan och Viktor. Ett problem med Drago i Rocky IV var alltid att han upplevdes som ett robot, ett själlöst monster. Något som självklart var medvetet, för Drago är från en tid då skurkar inte behövde nyans, de behövde bara vara ett tydligt ying till hjältens yang.

Creed 2 försöker skapa mer gråtoner, ge Drago personlighet och skänka honom mänsklighet. Här tycker jag filmen lyckas både bra och dåligt. Jag tycker inte man fördjupar sig tillräckligt i Drago-dynastins livsöde som jag önskade men det lilla jag fick visade att det fanns något värt att utveckla på. Det finns helt klart mycket sorg och felriktad frustration i familjen och det är synd att filmen inte ger Lundgren mer tid att utforska detta när man ändå hämtat tillbaka honom i en av sina största roller.

Det är inget nytt för Rocky-serien att upprepa mantrat “vinna eller försvinna”, men den här gången trodde jag filmen hade något djupare att säga. Creed 2 hade världens chans att nyttja det faktum att det egentligen är ett drama och få något av värde sagt. Serien har fastnat i en spiral av vinna, förlora och hämnd. Behovet av att hävda sig och få ytlig bekräftelse känns som ett stort tema. För vem känner sig som en förlorare om ingen säger det? Här har vi ett påtryckande samhälle och omvärld som tydligt signalerar att du inte är något värd om du inte är en vinnare, en inställning som både påverkar Creed och Dragos psyke.

Därför är det otroligt tråkigt att filmen inte väljer att göra en poäng av det den till synes ser ut att etablera. Det händer saker i Adonis och Biancas liv som borde ge Creed både en eller två funderare. Vad är egentligen kostnaden för att hans ego skall få lov att vara intakt? Mitt i allt det här har vi dessutom Rocky som sett och hört allt detta förut men ändå viker sig för den tjurskalliga Adonis. 

Trots allvarliga konsekvenser kan Adonis inte släppa taget om sin narcissism och hans nära och kära låter honom ofattbart hållas. Efter denna punkt kunde jag förutse precis allt filmen skulle göra, för det var ögonblicket filmen börjar följa Rocky-mallen till punkt och pricka, utan någon som helst poäng, sensmoral eller lärdom.

Är Rocky-publiken fortfarande bara ute efter en boxningsfilm? Om nu Rocky-sagan är ett förklätt drama varför är publiken och sin tur manuset bara ute efter blod? Varför låter man en kuliss ta så mycket plats i en film när det finns så mycket potential att få något sagt? I synnerhet med tanke på hur smygfilosofisk Rocky är.

Creed 2 handlar mycket om att bygga ett narrativ för att locka en publik. Det är hela skälet att man gräver upp en gammal relik som Drago och hans son i Ukraina. Man vill bygga en historia och ett skäl för en konfrontation, en batalj som kommer dra in kosing. Då är det ironiskt att det är exakt vad filmen i sig också gör. Man letar upp Rockys mest legendariska motståndare för att locka en biopublik men utan att tillföra något och utan poäng, och det gör att Creed 2 ekar ihåligt.

 

Creed 2 har svensk biopremiär den 23 november.

När jag var ung grabb trodde jag att Rocky-filmerna var en filmprodukt av det blodiga och actionpackade 80-talet. Jag trodde dessa filmer hängde i samma grupp som Rambo och Terminator. Det var så folk fick det att låta. Därför var det ganska förvånande att inse att Rocky-rullar egentligen var draman med boxning som kuliss. Rocky-serien hade mycket mer hjärta än jag först kunde ana, även om det till syvende och sist handlar om vuxna män som slår varandra på käften. Creed-serien markerar ett genuint generationsskifte med Michael B. Jordan som boxarynglingen Adonis, son till Apollo Creed, som hamnat under Rockys…

Review Overview

Betyg

50

About Alexander Cederholm

37-årig Malmöit som snart ägnat halva livet åt popkulturkritik. Spelens och filmens världar eggar fantasin och motiverar en aldrig sinande ström av ord och tankar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark än idag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.