Cobain: Montage of Heck

– Vissa dokumentärer försöker omvända människan till en slags myt.
Vi försökte skala ned myten till själva människan istället.

KURTCOBAIN_web_2

Att ta sig an att recensera en musikdokumentär är på vissa sätt problematiskt, då ens egna personliga musiksmak ohjälpligt kommer att färga omdömet. Om man vurmar lite extra för ett visst band så finns förstås chansen – eller snarare risken – att man gillar dokumentären något mer än vad den faktiskt förtjänar (i händelse av att den vore inget annat än en utdragen reklamfilm för bandet i fråga). Film gjord av fans, för fans – men få andra, liksom. Givetvis kan det gå i motsatt riktning också – det vill säga att dokumentären visar en orättvis eller direkt felaktig bild av bandet, artisten och/eller verkligheten som porträtteras.

Cobain: Montage of Heck är ännu en i raden av filmer om Nirvanas frontfigur Kurt Cobain, som nu släpps ca 20 år efter hans död. Tidigare har det producerats filmer som Kurt Cobain – About a Son, Nick Broomfields konspirationshysteriska Vem mördade Kurt Cobain? samt alltid lika intressante Gus Van Sants fiktionaliserade spelfilm Last Days.

Montage-of-Heck

Detta är alltså en nyproducerad dokumentär om rockhistoriens i särklass mest ikoniska grungestjärna, som redan på förhand nämnts som den definitiva filmen om Kurt Cobains liv. Regissören Brett Morgen hade kontaktats av änkan Courtney Love som imponerats av hans dokumentär The kid stays in the picture. Hon och dottern Frances Bean Cobain gav Morgen fritt tillträde till ett lagerrum innehållandes Kurts gamla skisser, målningar, dagböcker, hemvideoband och ljudinspelningar, och gav även helt nya intervjuer med Cobains allra närmaste familjemedlemmar och vänner. Med andra ord är detta den första fullt auktoriserade dokumentären om ikonen, och dessutom har självaste HBO producerat den – något som fick åtminstone mig att höja ögonbrynen.

Morgen har enligt uppgift arbetat till och från på filmen sedan 2007, och när han i lagret fann en låda märkt ”ljudkassetter” inspelade av Cobain själv, tog det fart på allvar. I synnerhet ett makabert blandband, med handskrivna titeln ”Montage of Heck”, fångade hans intresse och från detta band tog han filmens titel.

4

Cobainfamiljen ruvande sannerligen på ett omfattande material för Morgen att lägga vantarna på. Som nämnt är det är inte bara ljudinspelningar – utan även privata filmer, teckningar, och anteckningsblock som ges ”liv” med olika sorters animering, med lite blandat resultat som följd (ungefär som ett blandband kan vara) – men genomgående är det mycket effektfullt, på gränsen till rentav lysande. Allra bäst är de förträffliga nya animeringarna som ”rekonstruerar” scener ur hans liv baserat på de ljudinspelningar han gjorde som ung. Morgen säger att han inte ville göra en klassisk intervjufilm, som i åtminstone mina ögon snabbt kan bli rätt statiskt och trist, utan istället bjuda på audiovisuell drömlik upplevelse. En slags resa in i Cobains psyke, och för alla vi som känner till den mörka utgången är denna tripp allt annat än fredagsmys.

Även om filmen omkullkastar det konventionella berättandet är Cobain: Montage of Heck ändå i grunden en relativt traditionell kronologisk berättelse om skilsmässobarnet Kurt, som ganska tidigt i livet hamnar på kant med tillvaron och känner sig utstött av sin familj. Hans mamma orkar inte med honom, och han får flytta in hos pappan med ny familj, för att efter en tid även lämna det hemmet då han anses vara för jobbig. Utstött i skolan och fylld av en längtan att finna utlopp för sin kreativa energi, finner han slutligen en tillflyktsort. Sönderspelade gamla punkkassetter inspirerar honom och plötsligt faller bitarna på plats – det är i musiken han har sitt hem.

documentary-motage-of-heck-about-kurt-cobains-life

Filmen blir med tiden alltmer personlig, och tidvis oerhört stark – nästan på gränsen till lite väl stark. Bara de inledande hemfilmerna på Kurt som ett kärleksfull liten spoling som spexar inför kameran och ger slängkyssar sätter en klump i halsen, nu när man vet att han valde att ända sitt liv med en hagelskur i huvudet, och lämna hustru och barn efter sig. I en annan djupt tragisk scen filmas en drogomtöcknad Cobain när han sluddrar sig igenom Mupparnas ”mahna-mahna” med sitt spädbarn i knät. Courtney ber honom skärpa sig inför dottern, men han snäser bara tillbaka att han är trött. Har en hel värld verkligen rätt att se detta? Hur mycket privatliv tillåts en död människa ha? Det är förstås svårt att spjärna emot att fråga sig det.

Ur ett perspektiv är Cobain: Montage of Heck en två och en halv timmes transportsträcka mot det yttersta mörkret. Det finns bara ett slut som vi alla vet om, och de sista månaderna innan slutet kommer är mörka, mycket mörka. Cobain är som bekant en plågad själ, och man försöker förstå honom – kanske var för känslosam för sitt eget bästa? Hans egna syster är en av dem som intervjuas och väljer i filmens öppningsscen att uttrycka sig så iallafall: ”Jag är evigt tacksam att jag aldrig hade Kurts genialitet”.

2015MontageOfHeck_Still_6_150415

Men ändå väljer Morgen väljer att fokusera på Cobains liv, istället för hans död. Nittiotalsrockscenen och grungerörelsen som växte fram i takt med Nirvanas popularitet är sekundärt, och han dissekerar inte heller de banbrytande, explosiva och ilskna rocklåtarna som Cobain skrev, utan spelar bara upp dem, likt en rockkonsert som man som biobesökare åker med på i farten. Det är en riktigt mäktig upplevelse, och jag förstår precis vad Morgen menar när han säger att han vill få oss att rocka av att se filmen. Jag var en av dem som såg Cobain: Montage of Heck när den, om än under ytterst blygsamma omständigheter, gick upp på bio i Sverige och det var sannerligen en bioupplevelse i dess rätta bemärkelse. Jag vill gå så långt som att kalla den för den hittills bästa bioupplevelsen under 2015 (ja, klart bättre än den tröttsamt hysteriska Mad Max: Fury Road) och att se om den på bluray var en ren fröjd även det. Detta är en film jag kommer återvända till flera gånger.

Vem eller vad Cobain var är, trots allt, något av ett mysterium. Han är förvisso själsligt trasig, men samtidigt befriande rolig. Han hade uppenbara svårigheter med hantera kändisskapet, och hatade uttrycket att vara ”talesman för en hel generation”, som han tilldelades – men samtidigt tycktes han besitta ett inneboende driv att hålla myten och framgången levande. Riktigt klokt är det sannerligen inte – men å andra sidan sägs det att man kan leva med en person hela livet utan att ändå riktigt egentligen känna människan – så hur skulle en dokumentär lyckas trassla ut detta? Cobain kastade också in handduken i den där något mystiska och mytiska åldern 27 – en ålder när människor sällan lyckats reda ut sig själva, om de nu någonsin gör det.

3

Åtminstone en person, musikern Buzz Osborne, som kände Cobain, och som inte har intervjuats i Cobain: Montage of Heck, säger att filmen är ”90 % skitsnack”. Kurt byggde på myten om sig själv och drev med sin omgivning. Han använde uppdiktade magsmärtor som svepskäl till att skjuta heroin. Det finns heller ingen sanning i berättelserna om en tonårig Cobain som försöker begå självmord på tågspåret eller försöker att få till det med en förståndshandikappad flicka från hans skola och får öknamnet ”retard fucker” som följd, menar han. Svårt att veta, förstås.

Blurayutgåvan är fantastisk med rikliga färger som kommer fram i de häftiga animationerna, och ljud som får systemet att rocka på i musikframträdandena. Det finns extramaterial i form av två korta intervjuer, en utökad med Don Cobain, Kurts far, och en med Morgen själv som är extra intressant, där han berättar om filmens tillkomst och utvecklar sina idéer för hur han ville lägga upp det hela. Den är så pass intressant att den nästan borde fogas in i själva filmen, som en slags epilog. Min högst personliga åsikt förstås.

cobain2-3-web

Huruvida innehållet är hundraprocentig sanning eller ej vet vi förstås inte, men kontentan är att Cobain: Montage of Heck är en dokumentär som ändå hamnar obehagligt nära en plågad och samtidigt kreativ hjärna, samtidigt som den bjuder på en riktig rockresa. Bästa bioupplevelsen 2015 (hittills alltså – nya Star Wars står ju inför dörren som vi alla vet) visade sig vara bästa hemmabioupplevelsen också. Hatten av, och snudd på full pott till en av de mest kreativa och personliga musikdokumentärer som skådats hittills. Speltiden på två och en halv timme känns aldrig långt eller travande. Se den – oavsett om du intresseras av Kurt Cobain, Nirvana, samt av rockhistoria rent allmänt eller ej!

- Vissa dokumentärer försöker omvända människan till en slags myt. Vi försökte skala ned myten till själva människan istället. Att ta sig an att recensera en musikdokumentär är på vissa sätt problematiskt, då ens egna personliga musiksmak ohjälpligt kommer att färga omdömet. Om man vurmar lite extra för ett visst band så finns förstås chansen - eller snarare risken - att man gillar dokumentären något mer än vad den faktiskt förtjänar (i händelse av att den vore inget annat än en utdragen reklamfilm för bandet i fråga). Film gjord av fans, för fans - men få andra, liksom. Givetvis kan…

Review Overview

Betyg

90

About Claes Lindman

En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.