Blue Jasmine

Woody Allen tuggar enträget vidare med ett snitt på ungefär en film om året och på ålderns höst verkar även Oscars-juryn har börjat uppmärksamma honom. Han belönades för manuset till Midnight in Paris och i Blue Jasmine har han fått ytterligare en nominering i den kategorin samtidigt som både Cate Blanchett och Sally Hawkins uppmärksammats för sina rollprestationer. Synd att filmen bara är ännu en axelryckning.

Efter ett tungt uppbrott från sin före detta make som inte bara visar sig vara skyldig till omfattande ekonomiskt brottslighet och en rad otrohetsaffärer, han tar dessutom livet av sig i fängelsecellen, flyttar Jasmine (Cate Blanchett – The Hobbit: An Unexpected Journey) från det flådiga livet i New York till sin syster i San Francisco. Inte nog med att hon måste anpassa sig till ett nytt liv, långt från den sorglösa tillvaro hon levt tillsammans med sin välbärgade make, hon kämpar dessutom för sin mentala hälsa samtidigt som det inte saknas uppvaktning från män.

Jag brukar ibland haspla ur mig att Cate Blanchett är den nu levande bästa skådespelare som Hollywood har att erbjuda. Ibland är det förmodligen dessutom sant och när det gäller Blue Jasmine är hon den enskilt största anledningen att ägna filmen någon tid över huvud taget. Hon håller hela tiden skickligt nivån som en psykiskt bräcklig kvinna med sina höga krav på omgivningen och på livet. Att sedan Woody Allens manus, där sensmoralen hela tiden tycks vara något utslitet om att yta och status inte alls är viktigt, utan att det handlar om att hitta någon som verkligen älskar en för den man är, känns ganska trött, kan man stundtals glömma bort om man bara tittar på hennes skådespeleri.

När jag gick högstadiet åkte vi på någon skolresa där de visade filmen Ford Fairlane i bussen. Jag tyckte den var rolig och såg den ett par gånger till efter det utan att ha en aning om att Andrew Dice Clay som spelade huvudrollen då var en av de hetaste komikerna i USA. Sedan försvann han från rampljuset i 20 år, för att mirakulöst återuppstå i en riktigt fin rollprestation som Jasmines systers före detta make. Oväntade comebacker och revanscher är alltid kul att se och även om Allen inte längre skriver de vassaste manusen har han fortfarande en fin känsla för att rollsätta sina filmer. Han brukar blanda upp några etablerade stjärnor (Blanchett och Alec Baldwin), med några som råkar vara heta just nu (Emmy-prisade Bobby Cannavale från Boardwalk Empire) och ett gäng relativt okända ansikten som är helt perfekta. Ingen skugga ska falla över ensemblen.

Tyvärr är det inget i historien som på allvar fångar mig och det fungerar inte riktigt fullt ut att bara luta sig tillbaka för att titta på en hel del fint skådespel. Blue Jasmine sorteras in bland Allens mörkare alster som inte bjuder på speciellt många skratt, utan att för den skull bjuda på speciellt mycket annat heller. Det här är en dussinfilm som lyfts av de som syns framför kameran, inte de som arbetat bakom.

Woody Allen tuggar enträget vidare med ett snitt på ungefär en film om året och på ålderns höst verkar även Oscars-juryn har börjat uppmärksamma honom. Han belönades för manuset till Midnight in Paris och i Blue Jasmine har han fått ytterligare en nominering i den kategorin samtidigt som både Cate Blanchett och Sally Hawkins uppmärksammats för sina rollprestationer. Synd att filmen bara är ännu en axelryckning. Efter ett tungt uppbrott från sin före detta make som inte bara visar sig vara skyldig till omfattande ekonomiskt brottslighet och en rad otrohetsaffärer, han tar dessutom livet av sig i fängelsecellen, flyttar Jasmine…

Review Overview

Betyg

50

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

One comment

  1. Jag tycker fortfarande att Woody Allen skriver fruktansvärda bra manus och ”Blue Jasmine” tycker jag är en fantastisk film med en underbar Cate Blanchett. Kul att se Andrew Dice Clark är tillbaka även om jag aldrig har gillat hans hysteriska humor från förr men här gör han en fin comeback. Suverän film även om den inte kan hävda sig med ”Midnight In Paris”. 8/10

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.