Black Christmas (2019)

Black Christmas, slasherfilmen från 1974 som många gånger anses vara den första slasherfilmen tillsammans med The Texas Chainsaw Massacre som kom ut samma år, har fått en nyinspelning. Bakom den står Blumhouse Production som tidigare legat bakom kassakor som Paranormal Activity (2007), Halloween (2018) och Us (2019), och med det i åtanke är det väl bara upplagt för succé återigen?

Premissen är ungefär densamma som i originalet, fast men en modern touch. Ett gäng kvinnliga collagestudenter blir förföljda och mördade en efter en på deras campus. Förutom en fäbless för vassa tillhyggen i olika former använder mördaren gärna en telefon för att skrämma upp sina offer innan de får sätta livet till. I denna nyinspelning har den fasta telefonen bytts ut mot en mobiltelefon, där mördaren använder chattfunktionen på universitetets egna app istället för att ringa till sina offer, för att passa in i samtiden, och det var längesedan ”det var fan i mig bättre förr” legat så väl till hands som nu.

Black Christmas (2019) är horribel. Som bäst. Jag måste börja vid ordet nyinspelning (eller remake om man ska ta engelska termer). Filmen presenteras som ”…en modern version av den klassiska skräckfilmen…” på filmens svenska fodral, och kikar man runt på internet exempelvis ”löst baserad på…”. Och ja, löst baserad på originalet är den, det ska man inte sticka under stolen med. För att kalla detta för en nyinspelning är en skymf mot originalet. Den som hoppats på en nyinspelning kan glömma de banorna, för detta är enbart en ny version av Black Christmas. En superusel version. Första halvtimmen är väl ett par snäpp under bedömningen ”okej”, och i detta fall är det trots allt ett fullt acceptabelt betyg. Då ser vi ändå en del grepp som kännetecknar slashergenren: maskklädd mördare som förföljer tänkta offer, mystiska meddelanden med okänd avsändare och agenda, mord med vassa föremål etc. Så långt hänger filmen ändå med i svängarna, även om det inte osar av hög kvalité. Senare delen av filmen utvecklar sig dock till en stinkbomb av modell gigantisk. Den slasherfilm-ton som ändå fanns där till viss del är framåt slutet som bortblåst, och man sitter där i soffan, gapandes, och undrar vad det är som har hänt, och hur det har kunnat hända. Hade en ande mot all förmodan givit mig tre önskningar hade jag på riktigt övervägt att lägga en önskning på att jag hade haft den här filmen raderad ur mitt minne.

Otroligt nog har filmskaparna ändå fått med en ganska klassisk ”Final girl” (karaktären längst till höger)

Det är framförallt sista halvtimman av filmen påverkar min bedömning till så låga nivåer att Marianergraven inte känns tillräckligt djup, och tyvärr kan jag inte gå in på alla detaljer här i denna recension utan att spoila alldeles för mycket. Jag kan i varje fall berätta att oddset är extremt lågt på att regissör Sophia Takal har tittat både en och två gånger på en särskild sekvens i Avengers: Endgame (2019). Vad den gör hemma i en skräckfilm har jag ingen aning om. Vad den gör hemma i en slasherfilm, ”löst baserad” på en av de mest klassiska i genren, kan jag inte i min vildaste fantasi begripa eller förklara. Under själva crescendot trodde jag att det var en komedi jag tittade på. Kom då att tänka på att jag totalt missat att det var en skräckkomedi jag tittade på, men på fodralet står det skräck. Enbart. Kollade på Imdb, säga vill man vill om den sajten, men de har ändå bra koll på info kring filmer, och där står det ”Horror, Mystery, Thriller”. Black Christmas lyckas alltså med konststycket att framstå som en komedi när intentionen är att vara en renodlad slashe… nej, jag kan inte ens nämna genren i samma mening som denna film, det är en hädelse. Det är hur som helst aldrig ett gott tecken när man ofrivilligt framstår som komisk.

På PRICKEN samma ansiktsuttryck som undertecknad hade under filmens sista halvtimma.

Nej, Black Christmas är en skräpfilm i sin allra renaste form. Att se om den hade kunnat jämföras med ren tortyr av valfritt slag. Att jag reagerar som jag gör har säkerligen med att göra att jag är ett stort fan av slashergenren, således kanske de som inte alls är bevandrade i genren inte reagerar lika starkt som jag gör. Jag får trots allt reservera mig för det. Med det sagt är det trots allt jag som sätter mitt betyg här nedan. I min bedömning tar jag med att filmen ändå har en riktigt stadig grund att stå på tack vare originalet den baseras på, vad som kännetecknar genren filmen kategoriseras som samt hur filmen abrupt ändrar ton under slutdelen till någonting helt annat än vad den var från början kommer jag inte ifrån att det här är det lägsta betyg jag satt under min karriär på Filmfenix, och då har jag trots allt recenserat Mariah Careys All I Want for Christmas is You.

Black Christmas, slasherfilmen från 1974 som många gånger anses vara den första slasherfilmen tillsammans med The Texas Chainsaw Massacre som kom ut samma år, har fått en nyinspelning. Bakom den står Blumhouse Production som tidigare legat bakom kassakor som Paranormal Activity (2007), Halloween (2018) och Us (2019), och med det i åtanke är det väl bara upplagt för succé återigen? Premissen är ungefär densamma som i originalet, fast men en modern touch. Ett gäng kvinnliga collagestudenter blir förföljda och mördade en efter en på deras campus. Förutom en fäbless för vassa tillhyggen i olika former använder mördaren gärna en telefon…

Review Overview

Betyg

10

About Kenny Nordgren

En nästan värmlänning som sedan hösten 2014 är bosatt i Kungälv utanför Göteborg. Arbetar till vardags som pedagog på en låg- och mellanstadieskola. I ryggsäcken finns fem år på universitet med studier inom filmvetenskap och historia. Dagdrömmer om att inom en överskådlig framtid få chansen att skriva en doktorsavhandling rörande skräckfilm. Gillar förutom film även fotboll, tv-spel, hårdrock och att laga rolig mat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.