Big Eyes

Ensamstående mamma och tillika målare av välsäljande porträtt sol-och-våras av mytomanisk klåpare. Ska hon stå upp för sin konst eller låta honom ta äran för hennes verk?

Egentligen är det rent parodiskt att Tim Burton gör en film som heter Big Eyes. Om jag skulle gissa vad en biografifilm om 80- och 90-talets främste goth-filmare skulle heta vore Big Eyes en god tvåa efter Crazy Hair. Men denna historia har inte något att göra ,annat än andligen, med Burtons ständiga samarbeten med storögda skådespelare (Christina Ricci, Johnny Depp, Winona Ryder, Michelle Pfeffier, Helena Bonham Carter och i denna film Krysten Ritter).

bigeyes2

Nej detta är alltså den sanna historien om Walter Keane som under popkonstens storhetstid gjorde sig en förmögenhet på porträtt av barn med jättestora ögon. Konstvärlden tog i dem med tång och skyddshandskar muttrandes skällsord som “naivistiskt” och “vulgärt” samtidigt som resten av världen åt målningarna med stor slev. Till dess att Walters fru Margaret till slut bröt ihop och stämde Walter, det visade sig att det var hon och inte han som målat konstverken!

Utöver de stora ögonen är det väldigt lite som säger mig att detta är en Burtonsk film. På ett sätt är det roligt att en av filmvärldens mest egna regissörer testar något som i alla fall delvis kliver utanför hans färglada melankolik och spiralmönster. Men samtidigt skulle denna redan från början lätt surrealistiska historia verkligen kunna göra så mycket mer intressant med lite Tim-galenskap.

För problemet med Big Eyes är att den berättas enligt så konventionellt biografifilmsmönster att jag har svårt att hitta en anledning till att just Burton skulle försöka sig på den här historien. Kanske är det för att gubben börjar bli gammal, men jag känner inget av den inneboende vördnaden och kärleken till subjektet som till exempel Ed Wood visade, eller det driv som den lögnaktiga Big Fish hade som en av få förtjänster.

Här förlitar sig Burton hårt på Amy Adams vars skådespel tyvärr är både glansögt som darrläppat. Jag gillar Adams starkt, men detta porträtt är inte en av hennes bästa insatser. Istället väcker det önskan att se intervjuer med den verkliga Margaret Keane. En dokumentär med dramatiserade inslag hade gjort denna historia mer rättvisa.

bigeyes1

Galenskaper saknas nämligen inte alls i denna film. Walter Keane porträtteras av Cristoph Waltz med ett överskruvat skådespel i högform. Österrikaren är en av Hollywoods mest skickliga gummiansikten, jag får gå tillbaka till Jim Carreys storhetstider för att hitta en man med mer intressant mimik, men här blir kontrasten mellan hans och Adams spelstil så stor att det ibland känns som de gör olika filmer.

Filmens bästa scener är den helt galna rättegångsscen som utgör spellängdens sista tredjedel. Verkligheten ska enligt utsaga från flera inblandade i filmen varit ännu mer spektakulär, men då publiken ansågs kunna misstro hela filmen har man valt att skära ner på knasgheterna. Ett stort misstag. Filmen som släpat sig fram längs de för biografier gängse utstakade spåren får rejäl fart och fläkt. Egentligen hade ett rent rättegångsdrama med tillbakablickar kunnat fungera mycket bättre.

Det är när jag upptäcker mig själv med att hitta två alternativa berättande jag förerdragit för Big Eyes som filmen förlorar mig. Historien hade förtjänat en bättre behandling än en oinspirerad Tim Burton vars karriär sluttar alltmer utför. För även om detta är något bättre än hans tidigare filmer under 2000-talet (det är bara Sweeney Todd jag verkligen gillat sedan Sleepy Hollow) är det långt ifrån de mästerverk vi fick njuta av i början av hans karriär.

Ensamstående mamma och tillika målare av välsäljande porträtt sol-och-våras av mytomanisk klåpare. Ska hon stå upp för sin konst eller låta honom ta äran för hennes verk? Egentligen är det rent parodiskt att Tim Burton gör en film som heter Big Eyes. Om jag skulle gissa vad en biografifilm om 80- och 90-talets främste goth-filmare skulle heta vore Big Eyes en god tvåa efter Crazy Hair. Men denna historia har inte något att göra ,annat än andligen, med Burtons ständiga samarbeten med storögda skådespelare (Christina Ricci, Johnny Depp, Winona Ryder, Michelle Pfeffier, Helena Bonham Carter och i denna film Krysten Ritter). Nej…

Review Overview

Betyg

50

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.