All Or Nothing At All , Frank Sinatra

muyK39v9OQ7hrPgrfdBuPNYo0uR[1]All Or Nothing At All , dokumentär Frank Sinatra

kdIZVcoh3kY1KDqIMNi2mtPREu6[1]

Det finns ett filmklipp på Youtube där Bruce Springsteen framför en innerlig tolkning av Angel Eyes. Det är Frank Sinatras 80-års dag och legendaren själv sitter vid ett bord nedanför scenen. Springsteen börjar med att berätta om deras gemensamma bakgrund, om hur båda är uppväxta i New Jersey med italienskt påbrå. Bruce lutar sig fram mot mikrofonen och ger en salut till Frank. ”On behalf of all New Yersey, Frank. I want to say – hail brother, you sang out our souls.” Efter framträdandet kastar Sinatra slängkyssar åt Bruce som förläget tackar och går av scenen.

Det är lätt att se hur uppenbart nervös en sådan världsartist som Bruce ändå blir innan han kommer igång med sången. Han blir starstruck inför Sinatra, en person om vilken han skapat sig en egen bild och känner samhörighet med. Lika mycket som yngre artister skapar gemensamma bilder om Springsteen.  Det är kanske just detta som skapar intresset för bra dokumentärer – vi vill höra berättelsen om människan, artisten vi förundras och förbländas av och vi vill möjligtvis hitta någon gemensam nämnare i artistens liv som vi kan spegla oss själva i.

muyK39v9OQ7hrPgrfdBuPNYo0uR[1]

 

Old Blue Eyes. Frankie Boy. Mannen med den gyllene rösten har många namn. Han tillhör inte den artistgeneration jag själv växte upp med, men det är lätt att fascineras av fenomenet Frank Sinatra, artisten, människan och framförallt – rösten. Det finns många biografier och dokumentärer om Sinatra. Så en viss skepsis inträder när man ser att Netflix nu lägger ut ännu en 4 –timmars dokumentär uppdelad i två delar. Man vet ju hur mycket onödigt det går att stoppa in i en dokumentär – se en del skräckexempel på History och Discovery Channel, hur de hackar upp gammal skåpmat som sedan portioneras ut mellan reklamavbrotten.

Men alla dessa farhågor försvinner som cigarettröken från Sinatras hand när scenfläkten är igång och man inser att man suttit som fastnaglad framför teven och 4 timmar har runnit iväg.

Det startar med berättelsen om emigranter som anländer från Italien och Irland strax innan sekelskiftet och vi följer med Franks föräldrar, båda från Italien och plötsligt är vi där i New Jersey, Hoboken, där allt började.

Under fyrtiotalet blev Frank Sinatra något så ovanligt på den tiden som en tonårsidol. Kvinnorna dyrkade honom och det var kaos var än Frank uppträdde.

När vi glider in i femtiotalet förfinas inte bara uttrycket utan också Sinatras röstbehandling. Mannen hade både utstrålning och scennärvaro den saken är klar. Det räcker med att se några av alla de framträdanden inför publik för att inse med vilken självklarhet Sinatra intar scenen Det var också där, mitt i femtiotalet, som han var som bäst – när han på skivbolaget Capitol spelade in skivor och låtar som In the Wee Small Hours. Där hade han fulländat sitt sätt att sjunga – en sällsam kraft i rösten och samtidigt så tätt intill att man är övertygad om att mannen från Hoboken menar varje ord han sjunger.

Hans privatliv kantas av kvinnoaffärer. Sinatra anklagas för samröre med maffian, blir kallad till rättegång, kanske också för att han redan på den tiden också var starkt kritisk till segregationen bland de svarta i USA och kämpade för deras rättigheter.

När vi är framme i sextiotalet blir Frank ihop med Mia Farrow och någonstans där börjar hans stjärna falna. Äktenskapet med Farrow blir en generationskrock. Rockmusik var något fullständigt främmande för Sinatra. Han förstod den inte och gillade vare sig rytmen eller musiken. Först efter påtryckningar från skivbolaget går han med på att sjunga med några av dåtidens stjärnor. Men det blir ingen succé. Frank kommer plötsligt till insikten om att han inte är hetast längre.

I en snygg scenväxling ser vi bilder efter skilsmässan från Mia Farrow och i nästa hur Frank står på scenen och sjunger Thats Life – Your riding high in April/ Shot down in May. Han sjunger textraden med sällan skådad tyngd och sänkt huvud, blicken ner mot golvet och det är som om Frank verkligen är där i ögonblicket och vill berätta om sitt liv- kanske handlar berättelsen också om hur tiden har sprungit ifrån honom.

Franks karriär dalar betänkligt. Han säljer inga skivor längre och säger till sin manager att han tänker lägga av. Så håller Frank en avskedskonsert i Los Angeles och konserten är alldeles makalös. Alla vet vad sångerna som Frank själv valt ut betyder för honom.   I ett legendariskt klipp avslutar han med just Angel Eyes. Han viskar slutraderna – Excuse me while I dissapear” för att i nästa sekund försvinna bort från strålkastaren och det enda som är kvar i ljuskäglan är den virvlande röken från hans cigarett.

Efter detta får Frank mersmak och gör en succéartad konsert på Madison Square Garden. Han börjar uppträda på de stora arenorna, likt en gammal champion kliver han in och återuppväcker sig själv. New York, New York spelas och blir hans egen sång. Lika mycket som den handlar om Franks eget liv – hur han en gång stod i Hoboken och tittade över floden och drömde om allt det som han nu uppnått.

9RuFRkDxApezdyUjRYiXxFyRV64[1]

Hela dokumentären är väldigt snyggt gjord. Särskilt första delen, med artister som Bruce Springsteen som talar om vad Sinatra betytt för dem, varvat med fantastiska liveframträdanden av Frank. Del två handlar mer om Las Vegas perioden med The Rat Pack och Sinatras inblandning i olika presidentkampanjer och inte lika mycket om musiken.

Det som slår en efteråt är inte bara hur oerhört skicklig sångare Sinatra var – alla dessa fraseringar, glidandet upp och ner i tonskalan, till synes utan ansträngning – man inser också hur mycket vemod och melankoli som fanns i hans röst.     För att inte tala om närvaron. Den där känslan i stunden, som han också har gemensamt med Bossen från New Jersey.    Frank är hela tiden 100 procent närvarande i sången.    Eller som han själv sagt vid något tillfälle: ”If I have done anything, I have paid attention to every note and every word I sing – if I respect the song. If I cannot project this to a listener, I fail.”

All Or Nothing At All , dokumentär Frank Sinatra Det finns ett filmklipp på Youtube där Bruce Springsteen framför en innerlig tolkning av Angel Eyes. Det är Frank Sinatras 80-års dag och legendaren själv sitter vid ett bord nedanför scenen. Springsteen börjar med att berätta om deras gemensamma bakgrund, om hur båda är uppväxta i New Jersey med italienskt påbrå. Bruce lutar sig fram mot mikrofonen och ger en salut till Frank. ”On behalf of all New Yersey, Frank. I want to say - hail brother, you sang out our souls.” Efter framträdandet kastar Sinatra slängkyssar åt Bruce som förläget…

Review Overview

Betyg

80

About Jan T Larsson

Film och teveserie intresserad frilansjournalist, med många favoriter bland tv-serier - The Wire, Sopranos, GOT, Homeland, House of Cards. Musikintresserad. Spelar gitarr med hyfsat gehör och lite av det där musikörat går igen i lyssnandet efter tonfall i berättelser på film, tv och böcker.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.