Air Doll

air doll 03

Regissören bakom 2013 års vinnare av jurypriset i Cannes, bioaktuella Sådan far, sådan son, gjorde för några år sedan detta skruvade drama om en levande docka.

Nozomi är en uppblåsbar sexleksak. Hennes ägare konverserar med henne när de äter middag och tvättar hennes vagina när han älskat med henne. En morgon tar Nozomi sina första andetag och påbörjar en resa som lär henne det svåra i att vara människa.

air doll 04

Det finns tre filmer som jag omedelbart börjar tänka på när jag ser Air Doll: 80-talsklassikern Weird Science om två tonårskillar som uppfinner sin drömtjej, Lars and The Real Girl där Ryan Gosling har ett förhållande med en docka och Spike Jonze senaste film Her om en man som har ett förhållande med ett operativsystem. Den sistnämnda filmen har jag i skrivande stund inte haft möjlighet att se, men utifrån beskrivningen verkar den ha det gemensamt med de två övriga att den berättas ur en manlig synvinkel. Här skiljer Air Doll ut sig eftersom Nozomi är filmens självklara mittpunkt. När vi mot slutet av filmen får lite mer information om hennes ägares trasiga bakgrund är det Nozomis känslor som står i fokus. Mannen märker till en början inte att Nozomi har fått liv. Så länge hon är lika passiv som hon brukar är han nöjd. Deras relation har varit som ett fängelse för Nozomi och när mannen går till sitt arbete passar hon på att utforska samhället. Air Doll är inte en fördelaktig skildring av män. Nozomi blir utnyttjad även som levande och upptäcker att män ställer krav på de levande som de inte gör på dockor.

air doll 01

Precis som i Koreedas övriga filmer (inte minst i After Life) planterar han tidigt karaktärer och händelser som jag inte ser som viktiga komponenter i den stora berättelsen förrän det är försent. Ett exempel är kvinnan som bär strumpbyxor med sömmar på samma ställe som Nozomi är hopsydd på benen. Jag uppfattade scenen som att Nozomi blev glad över att världen var befolkad av fler uppblåsbara dockor med hjärta. Kvinnan återkom och Nozomi gav henne smink för att kunna dölja sina märken. Här var jag färdig med kvinnan. Hon hade utfört sitt uppdrag i berättelsen och dessutom återkommit för någonting som med lite god vilja kan liknas vid ett skämt. Men Koreeda ger henne och flera andra karaktärer som presenteras flyktigt en stor roll senare i berättelsen och höjer hela filmens betydelse flera nivåer. Eftersom jag sorterade bort detaljerna kring sidokaraktärerna till en början kan jag med viss förförståelse se filmen på ett annat sätt nästa gång.

air doll 05

Det lär dock dröja innan jag ser om den. Jag förstår att den inte togs till Sverige (förutom en visning på Stockholms filmfestival) och att den till skillnad från Barnen som inte fanns inte tävlade om Guldpalmen i Cannes. Berättandet flyter inte på lika bra som i de redan nämnda filmerna av Hirokazu Koreeda och Still Walking och hade vunnit på att kortats ner något. Doona Bae (Cloud Atlas) var filmens största förtjänst i rollen som Nozomi. Trots ett maskinellt beteende väcker hon sympatier när hon ber om ursäkt för sina brister (och kanske för att hon är en kvinna som inte nöjer sig med att vara tyst och stillsam sexdocka längre) och i hennes kamp att bli mänsklig. Det finns även en magstark scen i filmen som jag uppskattade. Jag har redan avslöjat att jag kommer att se Air Doll med andra glasögon nästa gång. Och då utesluter jag inte att mitt betyg kommer att bli ett helt annat.

Regissören bakom 2013 års vinnare av jurypriset i Cannes, bioaktuella Sådan far, sådan son, gjorde för några år sedan detta skruvade drama om en levande docka. Nozomi är en uppblåsbar sexleksak. Hennes ägare konverserar med henne när de äter middag och tvättar hennes vagina när han älskat med henne. En morgon tar Nozomi sina första andetag och påbörjar en resa som lär henne det svåra i att vara människa. Det finns tre filmer som jag omedelbart börjar tänka på när jag ser Air Doll: 80-talsklassikern Weird Science om två tonårskillar som uppfinner sin drömtjej, Lars and The Real Girl där…

Review Overview

Betyg

40

About Mattias Berg

Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.