600 Miles

Vapensmugglande mexikanske ynglingen Arnulfo kidnappar av en slump ATF-agenten Hank Harris. 600 Miles berättar om deras resa tillsammans.

Gabriel Ripstein är för mig en okänd filmskapare. Han är son till en av Buñuels adepter (tack IMDB) och har både skrivit och producerat film tidigare men gör regidebut med 600 Miles. Detta är definitivt ett förstlingsverk. Budgeten har gissningsvis uteslutande gått till bensin och Tim Roths gage.

Trots det är filmen välfilmad på ett sätt jag inte riktigt väntat mig. Speciellt jobbar Ripstein föredömligt med bildkomposition och skapar på ett par ställen några av årets starkaste scener. Bildutsnittet av Tim Roth i ett tvättrum mot slutet av filmen är ren njutning.

600miles1

Tim Roths nedtonade porträtt av Hank är en stor del av behållningen i 600 Miles, men jag tycker att Kristyan Ferrer som spelar Arnulfo är minst lika bra som den brittiske veteranen. Jag har sett honom tidigare i Cary Fukunagas Sin Nombre, men jag skulle ljuga om jag sa att jag mindes hans insatser specifikt. Här gör han ett sjävlysande ärligt porträtt av en desperat ung man.

Annars är jag mest förtjust i att filmen vägrar förhålla sig till traditionella normer, flera gånger förvånas jag av hur rakt filmen berättas. Jag påminns om Josef Fares underskattade Leo både i stämning och skådespel. Personporträtten är avskalade på ett sätt som får mig att vilja veta mer om dem. En riktigt odräglig Arizona-yngling i filmens början skulle jag se en hel teveserie om.

Dessutom känns det som att filmen aldrig riktigt vill berätta exakt vad varken Arnulfo eller Harris tänker eller känner helt. Vissa saker är uppenbart, men andra större huvuddrag ignoreras helt. Till exempel får man aldrig riktigt grepp om varför Harris beter sig som han gör Vid mer än ett tillfälle agerar han mot vad rollen tidigare visat, men samtidigt känns det aldrig onaturligt.

600miles2

Det är samtidigt väldigt svårt att få grepp om vem som är offer och vem som är förövare i den här filmen. Jag vet inte vad man ska kalla ett kammarspel i en bil, men här finns scener som påminner om Theo Van Goghs mästerliga Interview.

600 Miles förvånade mig också genom att vara rätt naturligt rolig på flera sätt. Vissa skratt, speciellt kring en inte speciellt väl dold kritik över amerikansk vapenpolitik, borde inte vara så lätta att nå i en överlag rätt sober och allvarlig film. Jag tror dock att det är just filmens avskalade natur och att humorn aldrig existerar enbart för att locka till skratt utan alltid är mer av en realistisk natur som får dem att fungera.

Avslutningsvis är jag mycket förtjust av filmens eftertexter. Jag sitter ofta kvar i salongen på egen hand men 600 Miles har lekt med förväntningar och konventioner på ett sätt att att det inte är förrän salongsljuset tänds och ridån stängs som jag helt släpper koncentrationen från filmen.

82 minuter är i teorin en kort speltid. Men det är fascinerande hur tidsuppfattning kan ställa till det. Den första kvarten rullar på bra, sen blir det tyvärr riktigt segt i en knapp timma för att sedan bjuda på ett riktigt stark sista kvart. Känslan är att filmen därför är rätt bra och ju mer jag funderar på den desto mer tycker jag om den. Med det sagt kommer jag definitivt se om den med snabbspolsknappen nära till hand under filmens mittparti.

Vapensmugglande mexikanske ynglingen Arnulfo kidnappar av en slump ATF-agenten Hank Harris. 600 Miles berättar om deras resa tillsammans. Gabriel Ripstein är för mig en okänd filmskapare. Han är son till en av Buñuels adepter (tack IMDB) och har både skrivit och producerat film tidigare men gör regidebut med 600 Miles. Detta är definitivt ett förstlingsverk. Budgeten har gissningsvis uteslutande gått till bensin och Tim Roths gage. Trots det är filmen välfilmad på ett sätt jag inte riktigt väntat mig. Speciellt jobbar Ripstein föredömligt med bildkomposition och skapar på ett par ställen några av årets starkaste scener. Bildutsnittet av Tim Roth…

Review Overview

Betyg

70

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.